Anselmi – ansatt av angst
Året är 1988 och Anselmi (Aleksi Holkko) är en vacker, tjusig och tjurig tonåring. Han har vuxit upp med sin pappa (Sami Palolampi) i en liten by där alla känner varandra och kyrkan utgör den givna samlingspunkten. Speciellt då det drar ihop sig till skribatider.
Problemen börjar då en ny flicka (Reetta Kankare) får Anselmis blod att svalla och avslöja att hans blod är... tja, extra livligt. Frågan är vilket samband de kroppsliga förändringarna har med hans mammas (Liisa Ruuskanen) försvinnande femton år tidigare?
”Anselmi – nuori ihmissusi”, i regi av Matti Pekkanen, är en produktion som legat länge i startgroparna. Idén föddes för ungefär tjugo år sedan och efter ett flertal manusbearbetningar har även själva förverkligandet sträckt sig över flera år. Teamet har jobbat under lediga stunder och antalet frivilliga har varit stort. Den klara filmen är med andra ord resultatet av ett talkoarbete där drivkraften varit kärleken till film.
Ojämnt manus
När man ser den klara produkten är det inte svårt att tänka sig att manuset manglats otaliga gånger. Strukturen svajar hit och dit och på många ställen uppstår logiska luckor som åskådaren inte har en chans att fylla i. Därtill har man uppenbarligen haft svårt att bestämma sig för om det är ett drama eller en skräckfilm man jobbar med. Huvudsaken är ändå att man inte kantrar ner i det komiska dike där allt brukar flyta ut i överdrifter och kaos.
När det gäller ingredienserna drar man ut på hänvisningarna till en generation skadad av kriget och en bygd över vilken kyrkans skugga vilar tung. Det klassiska finska filmelementet med en inflammerad far & son-relation spelar en avgörande roll och sällan har man tillbringat så mycket tid ute på myren och inne i bastun. Här handlar det om att plåga kropp och själ, utmana varandra, göra ansatser till att renas.
Inte helt oäven
Somt är halvfärdigt och annat höljt i dunkel, men det hindrar inte att man är intresserad av att veta hur det går för Anselmi. Det blir stundvis förvirrande, men aldrig tråkigt. Pendlandet mellan olika tidsperioder funkar bra och man klarar även varulvsbiten utan att det blir pinsamt.
I den unge Aleksi Holkko har man dessutom hittat ett nytt löfte som för tillfället studerar skådespeleri i Frankrike. Utseendemässigt må han föra tankarna till både Lauri Tilkanen och Teemu Selänne, men till sitt väsen har han något helt eget att komma med – något som eventuellt har potential att utvecklas i en intressant riktning.
”Anselmi- nuori ihmissusi” förändrar inte vare sig den enskilda åskådarens liv eller den finska filmkonsten i sig, men den är ändå ett fräscht bevis på att det går att göra film utanför det vanliga produktionssystemet. Bara man vill, vågar, orkar och ids.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
