Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Glöm Grammy – här är Grymma

Från 2014
Uppdaterad 29.10.2015 11:13.

Som någon kanske märkte gick den 56:e Grammy-galan nyligen av stapeln och över 80 stayetter delades ut till mer eller mindre kända namn inom musiken. Grattis till dem. Det förtjänade de säkert. Men det gör även flera andra artister. Litet bortglömda artister. Dags nu att de får upprättelse i form av egna kategorier. Och de är bara aningen mer krystade än vissa av dagens Grammy-kategorier. Men våra priser heter inte Grammy – de är Grymma.

Eftersom det är fredag när detta skrivs börjar vi med den viktiga Grymma-kategorin Bästa Plattan Att Dricka Öl Med Grabbarna. Och enär klockan är mycket och vi redan ligger efter i tidtabellen, så struntar vi i nomineringarna och går direkt på vinnaren. Som är Ian McNabb med skivan Eclectic Warrior.

Se video på YouTube

Liverpool-killen Ian McNabb slog igenom på 1980-talet med sitt band The Icicle Works. På 1990-talet fick han ett par typer från Neil Youngs hovband Crazy Horse att inte bara spela på hans skiva, utan även turnera med honom. Men på senare tid har Ian McNabb alltmer glömts bort av den stora allmänheten. En stor orsak till det är förstås de snudd på obligatoriska hitbetonade spellistor som så många radiostationer kör med idag och som gör det svårt för litet mindre kommersiella artister att få sin musik hörd. Tack och lov finns det ändå fortfarande vissa finfina program som handplockar varendaste en låt, så där som Radio Vegas eminenta program Hitmen och Vega Rock. Litet reklam där, ja, jag vet. Men vem skall väl lyfta kattens svans om inte katten själv? Nåväl. 2013 gav Ian McNabb ut skivan Eclectic Warrior som är en av hans absolut bästa skivor någonsin. Den har en härligt rå och äkta energi och jävlar-anamma-attityd som få andra plattor ifjol. Dessutom har McNabb ofta smått underfundiga texter som t.ex. i låten Smirtin’ som handlar om att man inte längre får röka någonstans inomhus. Inte ens backstage som artist. Vilket irriterar Ian McNabb oerhört. Inbiten rökare som han är. Om ordet ”smirtin’” är obekant för någon, så får det sin förklaring på skivkonvolutet: ”Smirtin’ = smoking and flirting outside the pub”. Som parentes kan jag berätta att när jag meddelade Ian McNabb att jag spelade låten Smirtin’ i programmet Rocklördag (nuvarande Vega Rock) så undrade han om jag fortfarande hade jobb efter att ha lirat en låt där det sjungs ”motherfu**ers” så ivrigt. En omtänksam man. Men den laddade gitarrocken gör Eclectic Warrior till en höjdare vad gäller öldrickande med grabbarna. Tror mig – jag har testat.

Så till nästa kategori i vår Grymma-prisutdelning. Som är Bästa Plattan Att Digga I Bilen. En mycket viktig kategori eftersom musik och bilar för evigt är förankrade i varann. Och vinnaren här är Lloyd Cole med Standards.

Se video på YouTube

Lloyd Cole är en ex-pat-britt, d.v.s. att han flyttat bort från de brittiska öarna. Lloyd Cole fick sitt genombrott på 1980-talet med sitt dåvarande band Lloyd Cole & The Commotions och det redan med deras fortfarande fantastiska debutalbum Rattlesnakes. Tre plattor senare flyttade Cole till USA och blev solo-artist. Till en början med helt okej framgång, men småningom föll han i glömska. Dels beroende av samma orsaker som Ian McNabb, men även p.g.a. att Cole gav ut några skivor på raken som tyvärr helt enkelt inte höll standarden. Men med albumet Standards har Lloyd Cole hittat tillbaka till de härliga melodier han tidigare var en mästare på att leka fram. Hela skivan har dessutom en skön drive som gör att den passar ypperligt att spisa i bilen. I alla fall i min bil.

Så till den tredje och sista kategorin i denna smått improviserade Grymma-gala. Här kommer nu den kittlande kategorin Bästa Platta Där De Sjunger Utan Att Jag Begriper Vad De Säger Men Gillar Det Ändå. En prestigefylld kategori som på intet vis får underskattas. Det var en gång en polare som frågade mig hur tusan jag kunde digga musik där de sjunger på ett språk som jag inte förstår. En i och för sig helt förståelig fråga. Men det han inte förstod var att språket – och sången – då blir mer som ett instrument och man hör bättre hur allt passar ihop när man inte börjar haka upp sig på orden. Och med tanke på kvaliteten på lyriken i de flesta hitlåtar av idag, så är det nästan att jag ångrar att jag en gång i tiderna lärde mig engelska. Men i detta grymma vinnarfall, så gäller det motsatta. Det harmar mig att jag inte lärt mig tillräckligt bra ryska för att begripa allt vad den här artisten sjunger om. För de översättningar jag sett av hennes texter visar att hon är något en modern poet. Men hon har även en speciell och personlig röst och stämma som passar mer än väl till hennes låtar. Och så är hon min personliga favorit inom rysk rock. Vår sista Grymma-vinnare är Zemfira med skivan Жить в твоей голове. Grattis till alla vinnare. Det gjorde ni bra.

Se video på YouTube

Dan Eskils musikbar

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle