Catariina Salo: Får vi hylla monster?

Jag kommer ihåg att jag tittade lite snett och snörpte menande på munnen när det tillkännagavs att Matti Nykänen får pris för sitt livsverk på Idrottsgalan 2013. “Ska en hustrumisshandlande före detta fängelsekund vara en förebild för idrottare?” tänkte jag och hötte lite med fingret på sociala medier.

Men visst, Matti Nykänen är världens bästa backhoppare. Precis som Woody Allen är en av världens bästa filmregissörer. Woody Allen fick en liknande utmärkelse som Nykänen, en Oscar för sitt livsverk.

Allen har gjort fantastiska filmer, senast Blue Jasmine som vinner allt han gjort sedan sent 70-tal. Men han har gjort annat än film, han har till exempel gift sig med sin flickväns adoptivdotter. Och nu har debatten igen blossat upp om det var för att dölja våldtäkterna på sin egen adoptivdotter som han gifte sig med Sun-Yi Previn.

Dylan Farrow, Allens ex-flickvän Mia Farrows adoptivdotter har i tjugo års tid hävdat att Allen utnyttjade henne sexuellt när hon var ett barn. Allen har aldrig blivit dömd. Nyligen uttalade sig Dylan Farrow själv för första gången om händelserna. Hon skrev i ett öppet brev hur Allen lett upp henne på vinden och våldfört sig sexuellt på henne, hur han legat med sitt ansikte mot hennes nakna kön och hur han viskat att det här är deras gemensamma hemlighet.

Lars von Triers magnum opus Nymphomaniac har snart Finlandspremiär. von Trier är hyllad till skyarna och Nymphomaniac är en briljant film. Det enda problemet är att filmens regissör är provocerande till den milda grad att det blir obehagligt. Han nedvärderar kvinnor och drar naziskämt. Hans filmer får publiken att må illa - men det är ju konst.

När Chris Brown skulle uppträda i Stockholm för ett tag sedan gick en nattlig guerillamaffia ut och målade över hans affischer och manade till bojkott av konserten - Chris hade ju nyligen misshandlat sin flickvän Rihanna. Igen.

Är det rätt att lyfta upp monster på piedestaler? Eller är det helt enkelt så att privat- och yrkesroll måste skiljas åt? Roman Polanski anklagades för att ha våldtagit en trettonårig flicka. Han erkände sig skyldig till sex med minderårig i en deal med domaren, men flydde sedan landet innan domen föll. Kan vi trots detta känna oss trygga och moraliskt rättfärdigade att hylla Rosemarys Baby och The Pianist? Eller börjar det sticka lite där i samvetet?

Blir det en svårare skiljedragning mellan monster och geni när monstret har ett artistiskt öga? Förlåter vi lättare om någon kan väga upp sina brott med kulturgärningar? Och om vi gör det: Är det inte förbannat skenheligt av oss?

När ett land eller ett bolag fuckar upp ställer vi oss på barrikaderna och bojkottar produkter. Vi bojkottar Barilla-pasta, Dole-bananer och ananasjuice - men borde vi istället bojkotta Annie Hall och Nymphomaniac? Jag undrar.