Jane Campions långa väg till filmen

Som ung räknade den nyzeeländska regissören Jane Campion aldrig med en karriär inom konsten. Och när hon ändå kom in i filmbranschen, var hon livrädd för skådespelare. Tomas Jansson var med när hon berättade om sin karriär under Berlins filmfestival.

– Det finns regissörer som hänger över en tills man ser materialet på exakt samma sätt som regissören, då känner man sig bara som en marionett. Men det fina med Jane är att hon uppmuntrar dig att göra din grej. Du får friheten att känna och skoja med texten.

Skådespelaren Peter Mullen försöker sammanfatta sin syn på Jane Campion som regissör, utgående från arbetet med tv-serien Top of the Lake.

Men innan vi går in på den serien ska det handla om Campions långa krokiga väg in i filmvärlden.

Anti-teater i sin ungdom

I samband med att Top of the Lake får sin Europapremiär under Berlins filmfestival, har hon också tid att berätta om sin karriär under en 90 minuter lång tillställning i en av stadens gamla teaterhus. Där på scenen utstrålar hon i sitt långa hår en fascinerande coolhet, en kombination av en lite hes djup röst och ett stort samtidigt ruffigt och hjärtligt skratt.

När hon berättar om sin barndom säger hon att hon aldrig tänkte sig ett jobb i branschen, också om hon växte upp i en teaterfamilj med föräldrar som hade träffats i England och sedan återvänt till Nya Zeeland för att grunda landets första turnéteater.

– När jag växte upp ville jag inte ha nånting med sånt att göra. Jag tyckte att de var pisshuvuden och skrattretande, så jag var lite anti-teater när jag växte upp. Som barn gillade jag att fantisera, men jag kunde aldrig föreställa mig att jag själv skulle kunna göra nånting sånt som teater eller film.

– Jag trodde aldrig att jag var speciellt intelligent eller smart eller begåvad.

Via antropologi och konststudier till film

Jane Campion föddes 1954 i Nya Zeelands huvudstad Wellington, där hon efter skolan studerade antropologi tills hon som 22-åring flyttade till Europa med planen att studera konst. Först Venedig, sedan London. Men överallt kände hon sig som en främling.

– I England var jag ensam och använde biograferna som en vän som talade till mig på ett intimt sätt.

Men att Jane Campion skulle börja tro på sig själv som filmregissör kom mycket senare. Först återvände hon till sina hemtrakter, tog upp konststudierna i Australien, började snegla mot filmen men vågade länge inte ta steget ut.

– Jag gömde mig bakom nånting som jag skulle kalla för min potential, på ett sätt som gjorde mig bekväm. När man har potential så finns det ju alltid hopp, och då behöver man ännu inte utforska vad man egentligen går för.

Campion räknade aldrig med en karriär inom konsten. Istället, berättar hon, hoppades hon mest på att bli gift.

– Men förhållande efter förhållande misslyckades, och till slut hittade jag tillräckligt mycket inre styrka som fick mig att tänka att jag kanske måste våga prova, säger Campion.

Start med ”små pjäser om kvinnor och sex”

Det är spännande att se hur teman som dominerat Jane Campions karriär var centrala redan långt innan hon långfilmsdebuterade.

När hon studerade konst satte hon upp ”små pjäser om kvinnor och sex”, som hon kallar dem idag. Så gjorde hon en första kortfilm, kom in till Australiens film- och tv-skola där hennes sista elevfilm A girls own story var en personligt berättad historia om oskuld, pubertet och incest syskon emellan.

Men det var först som 32-åring som Jane Campion fick sin första framgång, när hon 1986 som första kvinna vann en gyllene palm i den prestigefyllda Cannes-festivalens kortfilmserie.

Den framgången hjälpte henne att finansiera långfilmsdebuten 1989, den udda familjehistorien Sweetie.

Fortfarande minns hon det surrealistiska mötet när hon skulle sälja sin filmidé.

– Jag kom in i ett rum med de mest konventionella män som du nånsin sett, och medan de satt med manuskriptet framför sig snurrades en massa möbler in i rummet och ut igen, de valde nya stolar samtidigt.

– När vi sedan gick in på manuset sa de att det skulle vara komiskt men vi tycker inte alls det är roligt. Så jag försökte förklara och sammanfattade historien med att det handlar om ett par som känner varann så bra att deras sex känns som incest, berättar Campion och skrattar till.

Men hon fick sina pengar, ”fast de verkade mer intresserade av att välja stolar till sin byrå den dagen än att diskutera film”.

Pianot, och skräcken inför Harvey Keitel

Fyra år senare kom genombrottet med långfilmen The Piano, som hon själv har kallat för ett slags gotiskt utforskande av kärlekens begär.

The Piano belönades med gyllene palmen i Cannes och med tre Oscars-statyetter, Jane Campion fick en egen för bästa manuskript, som första kvinna i Oscarshistorien.

Det var också då som Jane fick, eller kanske tvingades, arbeta med kända skådespelarnamn. Innan det hade hon i första hand arbetat med vänner eller amatörer eller mindre namn.

Jane var livrädd för skådespelare.

– Jag tänkte att de kommer att förstöra mitt arbeta.

Och nu skulle hon möta namn som Holly Hunter och Harvey Keitel.

– Harvey ville verkligen ha rollen i Pianot, men jag visste inte hur jag skulle klara det. Jag hade hört historier om honom, att han kunde vara aggressiv, så jag tänkte att ... Jag dör om han är sån.

Jane Campion berättar skrattande hur hon länge satt och förberedde ett samtal tillsammans med min man som fick spela Harvey.

– Men till slut ringde jag upp och sa ”du har gjort så mycket och jag knappt nånting, hur ska vi göra, jag vill ju kunna be om saker”. Och han sa, ”om du låter mig visa dig vad jag föreställer mig, så kommer jag att pröva allt du ber om”. Det var vår deal. Och Harvey lärde mig oerhört mycket om att jobba med skådespelare.

30 månader lång skrivprocess

Så är vi framme vid miniserien Top of the Lake.

– Jag har alltid gillat romanformen, och möjligheten att över en längre tid få leva i en berättelses värld, konstaterar Jane Campion när hon förklarar varför det blev TV istället för film.

– Jag minns att jag hoppade till när jag såg Deadwood på tv. Jag tänkte att, vem beställer material som det här! Då insåg jag att nånting uppenbarligen händer inom tv, och att det där finns personer som vågar beställa extremt originellt material.

Serien skrev Jane Campion tillsammans med sin gamla vän Gerard Lee, en process som tog över två år. Till en början hade de tänkt koppla in flera författare, men atmosfären de skrev in sig i var så speciell att de insåg att det skulle ta för lång tid för någon annan att omfatta sinnesstämningen.

Den värld som Jane och Gerard skrev fram, är en där en speciell våldsam dominerande manstyp styr sin omgivning, och får stöd av andra män. I den världen har kvinnan ingen plats, och mannen får plats bara om han är en del av gänget, vilket alla män förstås inte är. Allt detta placerat i en miljö vid världens ände, i utkanten av allt, på gränsen till ödemarken.

En historia som på många sätt är typisk Campionsk, med sex och våld och skadade psyken och utsatta kvinnor.

– Lyckligtvis hade vi finansiärer som vågade lita på min vision. Håll ingenting tillbaka, sa de. Det var nånting helt annat än vad man brukar få.

Filmatiska vyer och mångbottnade figurer

Top of the Lake inleds med att en 12-årig gravid flicka promenerar ut i en sjö. Hon räddas, kallar pappan för Ingen och försvinner in i de filmatiska oändliga skogsbeklädda bergslandskapen, lika fängslande som flera av skådespelarna som gör sina figurer tillräckligt mångbottnade för att hålla laddningen vid liv genom så många timmar.

Skotten Peter Mullan gör den lilla ortens gangsterledare Matt med ett uttryck som ständigt är fyllt av hot. Holly Hunter är gurun GJ, som samlat ett tiotal sargade kvinnor omkring sig och slagit upp en containerby på en naturskön plats kallad Paradiset. Eller Elisabeth Ross som polisen Robin, som börjar forska i fallet med den gravida flickan och samtidigt gräver i sina egna mörka minnen som en gång fick henne att lämna småstaden.

Så får vi en historia om sex och våld och udda figurer och skadade psyken och utsatta kvinnor i en miljö vid samhällets utkant. Typiska teman för Jane Campion, som alltid har grävt i själar i ännu högre grad än berättat historier.

Att miljön är en småstad i utkanten av allt, har fått många att dra paralleller till David Lynch banbrytande Twin Peaks från 1990. Men om Lynch drog sina figurer mot det surrealistiska, drar Campion sina udda gestalter in i vardagen – och får dem samtidigt att beröra djupare.

– Jag tänker inte på vad andra kommer att säga, säger hon.

– Jag tror att människors förhållande till rädsla är en stor grej när det handlar om att göra film. Du måste hitta ett sätt att bli fri. Att ta risker utan att tänka att det är en risk, bara tänka att det här är vad jag tror.