Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Postmodern Jukebox gör nya hittar gamla

Från 2014
Uppdaterad 29.10.2015 11:13.

Tycker du att många av dagens hittar är skräp? Att det gjordes bättre låtar förr? Men har du också tänkt på att du kan ha fel? För Postmodern Jukebox tar nya hittar och gör dem i t.ex. swing- och doo-wop-tappningar. Och mitt i allt märker man att det inte är något fel på dagens låtar – de är bara tassigt arrangerade.

Postmodern Jukebox startade år 2013 som en rolig grej på internet och det är fortfarande främst där de finns. Bland det första de gjorde var en doo-wop-cover av Miley Cyrus-hitten We Can’t Stop. Genast från början visade de vad det hela handlar om – att ta färska hittar och arrangera om dem enligt gamla mönster. Och redan på knappt ett år har Postmodern Jukebox vuxit från ett litet internetfenomen till att bli uppmärksammade av flera kända och etablerade medier. Hittills dock främst i USA. Rätt nyligen fick Postmodern Jukebox t.ex. komma till tidskriften Cosmopolitans New York-kontor för att göra en rätt härlig återblick på bandets musikaliska karriär under år 2013. Kom ihåg att även kolla in vad som händer i bakgrunden i videon. För den lever hela tiden.

Själv upptäckte jag Postmodern Jukebox under en av mina sömnlösa nätter då jag ofta brukar surfa runt på nätet på jakt efter intressanta musikaliska företeelser. Och när jag hittade Postmodern Jukebox vaknade jag verkligen till. Det var deras fantastiska version av Lorde-hitten Royals som de gjorde tillsammans med världens dystraste clown Puddles Pity Party som fick mig att tända till. Ni kan digga videon i en av mina tidigare bloggar här på denna sida (Det sköna covererandets svåra konst). Sedan dess är jag en ivrig anhängare av Postmodern Jukebox.

Mannen bakom Postmodern Jukebox heter Scott Bradlee och han har ett gediget förflutet inom jazzen. Han upptäckte jazzen redan som 12-åring och har egentligen aldrig gillat popmusik. Men han brukade ändå ibland spela olika versioner av diverse poplåtar på sitt piano för att litet experimentera med olika sorters arrangemang. Han tyckte det var så pass skoj att han år 2009 gjorde ett poptpurri på 80-tals poplåtar i ragtime-tappning. Så fortsatte han med att göra Nickelback-låtar med Motown-stuk. Och i Postmodern Jukebox har nu allt kulminerat.

Det som Postmodern Jukebox gör för mig är att jag mitt i allt märker att jag gillar låtar som jag egentligen inte gillar. Litet så där som att: ”hmm, gör man så här med bladselleri är den ju faktiskt rätt god, den också”. Miley Cyrus, One Direction, Avicii, Macklemore, Psy – ja, en hel drös med artister vars musik aldrig har talat till mig. Men mitt i allt märker jag mig digga åtminstone dessa av deras hittar och till råga på allt gå omkring och nynna på dem. Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen – det är en mycket svår konst att coverera, att tolka andras låtar så att de låter som om man själv hade skrivit dem. Och dessutom lyckas ge nytt liv åt låtar som i originaltappning ibland led av litet andnöd. Postmodern Jukebox ger dem välbehövlig första hjälp. Men vilken hjälp, se’n. Jansson gillar.

Dan Eskils musikbar

Kurt Cobain i New York Coliseum 14.11.1993.

Kurt luktar litet konstigt

Dags att lyfta fram kopplingen mellan Nirvana och jazz?

Obskyr vinyl 2: Yellow Dog / Beware Of The Dog

Fick topp 10-hit med Just One More Night.

Morrissey är en mästare på ord

Självbiografin fortsätter på den vältaliga linjen.

Obskyr vinyl 1: Scott Merritt / Serious Interference

Udda skivfynd ur mitt eget ödmjuka lilla diskotek.