Nicole Hjelt: Vågar du se någon lida?

Förra veckan besökte jag en klinik som behandlar personer med kronisk borrelios. De har alla väntat i åratal på vård och framför allt på att bli tagna på allvar.
- Är du beredd att öppna Pandoras ask? undrade en patient när jag steg in på kliniken.

Pandoras ask? tänkte jag. Ska det verkligen vara så tabubelagt att tala om att människor lider?

Vi har ett av världens främsta hälsovårdssystem, åtminstone har det hetat så så länge jag kan minnas.

Men vad händer när det till synes vattentäta systemet plötsligt drar en under ytan och håller en där tills man inte längre orkar kämpa efter luft?

När jag slog mig ner i soffgruppen med de utmattade patienterna som tillbringar största delen av sin vakna tid intill droppställningen, fylldes jag av en obehagligt bekant känsla.

Innan jag snubblade in på redaktörens slingriga stig så arbetade jag som ergoterapeut. På de neurologiska och psykiatriska avdelningarna stötte jag gång på gång på patienter som ramlat igenom något av hålen i vårt till synes täta säkerhetsnät.

De var sjuka men ingen visste varför. Då var det lättare att blunda och hoppas att någon annan skulle ingripa.

De drabbade sade att det var trevligt att gå i terapi och ha någon att tala med då det inte fanns någon kompis som ringde längre. De var måna om att fråga hur man själv mådde för att inte besvära en med sina problem. Många återvände sedan till en tom lägenhet då den äkta makan eller maken inte orkat kämpa längre.

Som sakkunnig kände jag mig hjälplös och hoppades skamset att det onda bara skulle försvinna av sig själv.

Det outhärdliga är att inte bli trodd. Den smärtan går inte att hämma, det är den som får en att vilja ge upp.

Det gör ont att se en medmänniska lida. Det är obehagligt och sorgligt. Då är det mänskligt att rygga undan och tänka glada tankar istället.

Känslan av att vara otillräcklig är tung och då vill man gärna kasta in handduken.

Ändå var budskapet bland patienterna på kliniken tydligt.

Smärtan lär man sig dölja. De krossade drömmarna ersätts med nya, anspråkslösa förhoppningar om en bättre framtid, och att kämpa för de egna rättigheterna blir en välfilad repertoar.

Det outhärdliga är att inte bli trodd. Den smärtan går inte att hämma, det är den som får en att vilja ge upp.

Att inte bli tagen på allvar av vare sig familj, vänner eller sjukpersonal. Att gång på gång kämpa ensam i mörkret och tvivla på allt man tidigare tagit för givet. Att vakna en dag och inte känna igen sin egen kropp. Att skrika ut sin rädsla och frustration i tomma intet, med bara det egna ekot som svar.

Vi behöver inte uträtta under, men vi måste lyssna. Hur ont det än gör att se den drabbade i ögonen och för en kort stund bära smärtans ok med dem, så är det vår skyldighet som medmänniskor. Läkare, vän eller familjemedlem, lägg en hand på axeln och gör det klart att det åtminstone finns en som inte tvivlar.

För det enda som är värre än att kämpa mot väderkvarnar är att kämpa ensam.