Nu får vi veta vad de byggde där
En pappa med sin son traskar fram bärande på en jättestor flagga i de ryska färgerna. Då pappan ser att jag tar ett foto av dem stannar han upp och väntar in mig.
Hello, säger han. Sedan vänder han sig till sin son och ber honom säga det man ska.
My name is, säger sonen och blir riktigt blek av blotta spänningen att tala med en utlänning. Ja, så spännande är det att han glömmer säga vad han heter.
Pappan försöker tala några ord engelska men blir lättad då jag talar ryska. När han får veta att jag kommer från Finland skrattar han högt. Så roligt, våra grannar!
Vi har redan varit uppe i bergen, i morgon ska vi se curling och nu ska vi gå ned till stranden, säger pappan.
Det är ett nöje att se hur glada de är och jag kan bara föreställa mig vilket minne det här blir för pojken som ser ut att vara ungefär åtta år gammal.
Lite senare köper jag lite mat i en affär och damen bakom disken undrar om jag kommer från Amerika. Också hon blir översvallande glad då hon hör att jag är från Finland. Jag hade nästan glömt hur mycket många ryssar tycker om vårt land.
Damen i butiken berättar att hon och hennes man redan har varit inne i Olympiaparken några gånger. Om några dagar ska de gå och se ishockey.
Det är så roligt nu när vi får se vad de har byggt. De höll på där bakom stängslen och vi visste inte vad de gjorde, säger damen som tycker mycket om det hon har sett.
För många är det nog en satsning att köpa biljett till OS, jag såg att de billigaste ishockeybiljetterna kostar tretusen rubel, det är ungefär sjuttio euro. Alltså inget som alla har att smälla i disken så där bara.