Mikael Persbrandt som rockstjärna

Berlinale 4b/6
”Kanske vi skulle behöva fler kvinnliga regissörer i Sverige”, slänger svenska skådespelaren Mikael Persbrandt fram när Tomas Jansson undrar hur danska kvinnliga regissörer får ut så mycket av honom, "fler kvinnliga regissörer som de".
Nu är han aktuell i Pernille Fischer Christensens En du elsker, på Berlinale.

I En du elsker har vi den etablerade LA-baserade rockstjärnan Thomas (Mikael Persbrandt), som återvänder hem till Norden där han ska spela in en ny skiva tillsammans med sin favoritproducent (Trine Dyrholm).

I Danmark möts han av allt som finns kvar av en familj som han aldrig haft något att göra med, dottern och hennes kring 10-åriga son. Och så får vi en historia om en man som har jagat frihet till den grad att han är helt ensam, och nu tvingas förhålla sig till att någon faktiskt behöver honom.

Det handlar om stora existentiella frågor, och om en film som är väldigt intim – just det där som Christensen är så känd för. Och jag älskar dendär filmestetiken där bilder och ögonblick får omges av tystnad. Dialogen är väldigt sparsam, och när musiken kommer in - och det finns mycket musik - är den en totalt organisk del av helheten, rockbandets musik.

Också castingen är optimal.

Mikael Persbrandt har streetcred så det räcker, under hans tidiga skådiskarriär på kultteatern Galeasen var ju hela ensemblen mera rockstjärnor än skådisar. Han behöver alltså inte brassa på. Han kan tona ner, och ändå vara fylld av rockvärld.

Trine Dyrholm är inte i bild i många minuter, men trollar fram ett djupt porträtt av en människa som ställer upp. Dessutom kan hon sjunga, mycket mycket bättre än Persbrandt.

Musiken saknar... något

Det jag hade velat ha ännu mera av, är manuset och musiken.

Mikael Persbrandt (som gör alla sina sångnummer själv, plus för det) är ingen tillräckligt stor sångare – vi talar ju ändå om en artist som uppenbarligen fyller stora konsertsalar i USA . Och dessutom känns musiken... fel. Dansk vuxenrock möter Leonard Cohen är inte denhär figuren. Att det sedan verkligen inte är min musik spelar kanske också in, men för mej känns musiken och texterna som emotionellt ytskrap som inte matchar filmens tematik.

Danska manus är ju rätt ofta i absolut världsklass, men här tycker jag att det inte gräver tillräckligt djupt i rockThomas liv. Filmen är HANS resa, och resan är enorm. Men för att det ska drabba mej som tittare riktigt ordentligt mer än tidvis, så behöver jag veta mer om vad allt som står på spel för Thomas.

Eller så hade jag alldeles för höga förväntningar?

Men jag måste fråga regissören Pernille Fischer Christensen hur de kom fram till just denhär musikaliska genren.

”vi sökte ett slags sensitivt men ändå starkt sound”

”Vi jobbade väldigt mycket med musiken, vi grävde i Thomas bakgrund, funderade på vad som har influerat honom, vi sökte sound och tänkte på män som Nick Cave och Leonard Cohen som är sensitiva i sitt uttryck”.

Och där sätter hon tummen på det jag saknar. Något Nick Caveskt. En vulkan som väntar på att få ett utbrott, och ibland också får det. Den energin hade musiken behövt.

Att hitta sensitivitet hos mannen verkar däremot ha varit ett nyckelord.

”Vi jobbar ju med myten om artisten som offrar allt för sin konst, nånting som också är den moderna mannens dilemma, allt han offrar för sitt jobb. Så vi sökte en skådespelare med en slags sensitiv feminin personlighet, men en man som dessutom skulle utstråla styrka. Så Mikael kändes helt självklar, han är ju Sveriges James Bond”, berättar Pernille, och får Mikael Persbrandt att le brett.

Ja vad är det med danska kvinnliga regissörer som får ut så mycket av honom, undrar jag.

”Danmark är väl lite annorlunda, man tänker mera utanför boxen där, det är högt i tak, så det är skönt att jobba där”, svarar han.

Men när jag undrar om han haft rockdrömmar som ung, just eftersom det tidiga Galeasen ju kändes som ett rockband. Då skakar han på huvudet.

”Jag har ju aldrig sjungit, när vi hade sång i skolan satt jag väl på nån motorcykel och kollade in tjejer. Nej, inga rockdrömmar, och det ska nog inte bli nån turné nu heller”.

Däremot finns det drömmar om att ge ut filmens musik på något sätt.

Massiv publikmängd

Halvvägs in i festivalen börjar man redan tänka på bokslut. Första publikrapporter släpps, och siffrorna är väldiga. Världens största publikfilmfestival hade redan igår bokfört 260.000 sålda biljetter.

Såhär halvvägs in i festivalen kommer också paniken, som alltid. Varje val man gör innebär att man väljer bort tio andra möjligheter. Varför såg jag det och inte det, varför tog jag tid på mej att vila där, borde jag ha gått på den filmen istället för att skriva...

I år har jag valt att minimera antalet tävlingsfilmer, det är sällan där höjdpunkterna finns. Men jag kunde ha sett fler udda filmer, som ”The Kidnapping of Michel Houellebecq”, en fiktion med den verkliga Mr H i huvudrollen, den kontroversiella författaren som i filmen inte väljer att kämpa mot kidnapparna utan utnyttjar situationen för helt egna syften.

Eller mera tyskt, för med fyra tyska tävlingsfilmer (ovanligt) verkar tyskspråkig film vara på gång.

Eller alla kändisar man missat. Som ett par ur den ryska performance/aktivist-gruppen Pussy Riot som kommit till stan för en visning av dokumentären ”Pussy Riot, A Punk Prayer”, och på kuppen hann berätta att man fått (flera) anbud från Hollywood som gärna skulle göra en film baserad på deras historia.

Och alla diskussioner sedan.

Parallellt med Berlinale arrangeras Berlinale Talent Campus som samlar 300 (från 79 länder) unga filmarbetare till workshops och möten med etablerade namn. Det är här jag i fjol hörde Jane Campion berätta om sin karriär.

I år väljer jag bort några filmer för att hinna med två diskussioner.

Som en om den tyska gruppen ”Berliner Schule” (en filmestetik som döpts till Berlinskolan), med bla den också Finlandsbekanta Barbara-regissören Christian Petzold.

Den diskussionen tog för all del aldrig fart, kanske för att flera regissörers engelska faktiskt var så bristfällig!

Det var synd. Berlinskolan har nämligen nu blivit så internationellt omtalad att en jätte som New York-muséet MoMa helt nyligen arrangerade en två veckor lång filmhelhet om den. Men de som följde med vår Berlinale-rapportering 2012 visste för all del redan då vad som var på gång.

Intressant förstås att ingen egentligen kan definiera Berlinskolan, men alla har en åsikt om den. Och den verkar ändå vara användbar. Som regissören Maren Ade konstaterade; "när mina skådespelare spelar över brukar jag säga, lite mer Berlinskola nu, och alla förstår".

Greta Gerwig igen i Berlin

Roligare var det då att se Frances Ha-bekanta skådisen/manusförfattaren Greta Gerwig i en diskussion kring ”hur man ska börja en film”, där också bla manusförfattaren James Schamus (bekant inte minst för sitt samarbete med Ang Lee) deltog.

Diskussionen hoppas jag kunna återkomma till, med det var fascinerande att följa med Gerwig, som i fjol var i Berlin med Frances Ha-filmen. Nu uppträdde hon ”som privatperson”, och var närmast en kopia av sin figur från filmen. Sådär charmigt råddig, kommer aldrig till saken men gör resan till målet både underhållande och intressant.

Men visste hon förresten att hon själv skulle spela huvudrollen i Frances Ha när hon skrev den?

- Jag visste det inte, men regissören tänkte sej kanske det. Men när jag skriver kan jag inte ens ha det som en möjlighet att jag själv skulle spela den rollen.

- Att skriva för en specifik skådespelare är förresten dåligt, man begränsar sej bara, komppade Schamus.

Vilken lyx att se intressanta personer samtala om intressanta saker

Och vilken åga när så mycket händer samtidigt!

Zoo Palast tillbaka, stamcaféet försvunnet

Mycket är som förr, alltså.

Nytt kunde vara det som gjort festivalveteraner glada, att anrika Zoo Palast är tillbaka som biosalong efter år av byggnadsarbeten vid Zoo. Det var på den platsen (fast i en annan salong) som legendariska Metropolis i tiderna fick sin urpremiär 1927, och mellan -57 och -99 var bion Berlinales centrala scen tills komplexen vid Potsdamer Platz tog över.

Själv sörjer jag att platsen där jag skrivit största delen av mina Berlinale-artiklar har försvunnit. Ett litet gammaldags men stämningsfullt restaurang/café med bordsservering, där både ”vanliga” festivalgäster och media möttes.

Nu är det stängt, omgivet av ”här uppstår en ny sån och sån restaurang, för dej”-skyltar.

Ännu bättre filmer kan ju alla hoppas på.’

Själv hoppas jag på ens ett schysst caféhak nära festivalhjärtat, där man kunde jobba.

Wenders + 3D, igen

Idag blir det 3D för mej, min andra 3D film någonsin.

Den första var en stor upplevelse, Wim Wenders Pina på Berlinale.

Nu är det Wim Wenders igen, som samlat en bunt regissörer (bla Robert Redford) kring projektet Cathedrals of Culture, som studerar vad byggnader berättar oss, en historia om sex byggnaders själ.

Till den ska jag ännu hinna återkomma.

Bis bald.