Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

En glimt av någon annans liv

Från 2014
Uppdaterad 30.10.2015 11:05.

En heldag i ett ryskt tåg är både tröttsam och intressant. I dag har jag åkt från Adler till Krasnodar och det tog sex timmar.

Min plats fanns i en såkallad platskarta-vagn. Det är en vagn med en massa sängar och inga dörrar. Den här typen av vagnar kommer snart att försvinna och många tycker att det är synd.

Jag är ingen stor vän av de här vagnarna, de är trånga och stökiga och luktar ofta illa. Jag erkänner – jag reser helst bekvämt.

Det goda med de här vagnarna är att man ser så olika människor. Folk har för vana att installera sig på sin bädd som om det var hemmasoffan. De flesta klär sig i mjukiskläder och plockar fram tofflor ur väskan.

Väldigt många har också matsäck och det är klokt, tågen går nämligen oändligt långsamt.

Mitt emot mig reste en ung kvinna som följdes till tåget av sin käresta. De tog ett långt och ömt farväl och sedan stod kvinnan med tårarna rinnande vid fönstret och vinkade och mannen gick bredvid tåget och vinkade han också.

Då mannen inte längre syntes kröp kvinnan ihop på sin brits och signalerade med all tydlighet att hon inte ville umgås. Jag förstod henne så väl och kände igen känslan av att resa bort och genast känna saknad.

Medan tåget sakta rörde sig längs Svarta havets kust satt jag och läste och smyglyssnade lite på mina medpassagerare. En påfallande mager kvinna gick förbi min plats medan hon talade i telefon. Jag hörde några meningar av samtalet:

Nej Jura, jag kommer inte att återvända. Det är uteslutet. Bara du och min bror Serjozja får veta det. Jag säger inget till Volodja han blir bara upprörd. Ja, det är metastaser.

Möten och människor