Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Skräckfyllt högland

Från 2014
Uppdaterad 14.04.2014 11:01.
Steinar Bragi

”Det är som om det här samhället är en maskin som tuggar i sig folk och spottar ut dem igen, liksom hopklistrade upp och ner – med arslet i munnen, ögonen i skrevet” skriver den isländske författaren Steinar Bragi i romanen Höglandet som nyss kommit ut på svenska. Det är en berättelse som gisslar det isländska samhället i finanskrisens spår.

För fyra år sedan var den isländska författaren Steinar Bragi nominerad till Nordiska rådets litteraturpris med romanen Kvinnor – en kafkaesque roman som handlar om en ung isländska, dokumentärfilmare och konstnär, som återvänder till Island efter en längre vistelse i USA.

En bankman (en s.k. isländsk expansionsviking) hjälper henne att hitta en lägenhet i Reykjavik och det verkar som om kvinnan, som heter Eva, hittat den perfekta bostaden, ett eget litet paradis: hon behöver inte betala någon hyra och dessutom visar det sig att det ingår städning, mat och dryck i det (tillsynes) fördelaktiga avtalet. Men vi vet ju alla att det inte finns några s.k. gratisluncher och så småningom börjar underliga och obehagliga saker hända i huset, och snart finner Eva sig indragen i en infernalisk historia som hon inte kan ta sig ur och ju mer hon kämpar emot desto djupare ner i träsket sjunker hon – ett träsk av våld, droger, sex och pengar där allt och alla är till salu.

Samtidigt som kan läsa romanen Kvinnor som en metaforisk berättelse om vad den isländska finanskrisen gjort med det isländska samhället kan man också läsa romanen som ett förverkligande av det konstverk som beskrivs inne i romanen. Den tyske skandalkonstnären Joseph Novak besöker Reykjavik för att jobba med en performance-utställning/ett videoverk som heter ”Kvinnor” och ett flertal kvinnor verkar vara indragna i arbetsprocessen utan att de är medvetna om det, bl.a. Eva. Eller är alltsammans en del av Evas eget dokumentärfilmsprojekt?

Kvinnor är en roman som tränger djupt ner i det mänskliga psykets mörkaste fantasier och apokalyptiska mardrömmar.

Det samma kan sägas om romanen Höglandet (en roman som utkom på isländska år 2011). I Höglandet fortsätter Bragi att undersöka hur finanskrisen kommit att prägla Island och islänningarna.

Två par, Egill och Anna samt Hrafn och Vigdís, har beslutat sig för att göra en resa till de inre delarna av Island. Bilen är fullastad med sovsäckar, tält och fiskeredskap, och inte minst läckerheter som oxfilé och hummer, öl och vin. Men snart förvandlas den tilltänkta trevliga sällskapsresan till en färd mot mörkrets hjärta där man varken får signal på telefonen eller nätkontakt.

På ett ögonblick slår landskapet om från grönska och idyll till en apokalyptisk och ogästvänlig terräng: ”frostsprängda klippor, inte ett grönt strå, inga färger, ingen flora. Bara sand, grus, olika nyanser av svart och grått.” En tjock dimma sveper in över det karga och bergiga landskapet och gör sikten obefintlig, med den påföljd att bilen tappar riktning och kör rätt in i ett hus som står mitt ute i ingenstans.

De fyra vännerna tvingas be om nattlogi hos de två gamlingarna som bor i huset. Och mycket snart står det klart att märkliga ting försiggår både i och utanför huset.

Den gamla kvinnan och den uppenbart sinnesförvirrade gamla mannen (med ett mystiskt och mörkt förflutet) verkar vara rädda för någonting. Ute i skumrasket och den obarmhärtiga sandstormen rör sig utsvultna rävar och renar med gnistrande horn, liksom sagans mytiska troll. Och det är verkligen inte fråga om några snälla varelser.

Rivalitet och avundsjuka i finanskrisens spår

Egill och Hrafn är barndomsvänner som vuxit upp under olika ekonomiska förhållanden – Egill kommer från en lägre medelklassmiljö medan Hrafn å sin sida kommer från en burgen familj där familjens ”pengar växte i havet och fångades enligt fullmakt från isländska staten, lagenligt, men kanske fanns det något omoraliskt nere på botten – det berodde på vem man frågade.”

Under åren av högkonjunktur och finanseufori klättrade såväl Egill som Hrafn (”en av Islands värsta ockrare”) upp på mammonberget - men nu när finansbubblan spruckit har de förlorat allt och svepts in i ett limbo fyllt av sprit-, drog- och porrmissbruk.

Rivaliteten och avundsjukan mellan de fyra ”vännerna” (kanske bäst att sätta citattecken kring ordet vän) finns ständigt där – en liten gliring eller en förflugen blick kan få den sköra och tillkämpade fasaden att krackelera.
Anna är journalist och Vigdís är psykolog – vilket knappast är en slump. Det är följaktligen också berättelsens kvinnor som försöker agera rationellt och ta reda på sanningen om vad som försiggår, medan männen bedövar sig med sprit och droger, lögner och självömkan.

De fyra måste trots allt försöka samarbeta om de vill komma bort från det märkliga och hemlighetsfulla huset, men varje försök att återvända till den s.k. civilisationen slutar i en återvändsgränd eller i en mardrömslik flykt undan en varelse som kunde beskrivas som de värsta mardrömmarna eller demonerna förkroppsligade.

En gastkramande skräckhistoria

Höglandet är en genuint gastkramande skräckhistoria som dels påminner mig om den ryske författaren Vladimir Sorokins ofta obehagliga och starkt oroande skildringar av ett Ryssland i upplösningstillstånd, dels om Dennis Lehanes roman Shutter Island (och framför allt Martin Scorseses filmatisering av berättelsen!) där kriminalaren Edward "Teddy" Daniels skickas till ett hårdbevakat mentalsjukhus på ön Shutter Island för att undersöka försvinnandet av en mentalsjuk mördare. Samtidigt som en orkan sveper över ön börjar Teddy få svårt att skilja på lögn och sanning.

På samma sätt som Steinar Bragis roman Kvinnor kan händelseförloppet i Höglandet med fördel läsas som en allegorisk berättelse om ett postmarknadsparadisiskt Island, ett land där finanskrisens offer befinner sig i fritt fall – ett förlamande tillstånd som snarast kunde beskrivas som en mental istid.

Historien präglas av en nervkittlande osäkerhet och de ständiga glidningar mellan sanning och lögn, ”fakta” och ”fiktion”, bär drag av någonting som t.ex. skulle kunna känneteckna en mardrömslik narkotikahallucination, eller en serie ologiska bilder som kan tänkas flimra runt i skallen på en patient i koma. Givetvis kan man också välja att läsa berättelsen som en redogörelse för en psykopatisk våldshandling – och då blir man mörkrädd på riktigt.

Romanen kretsar också kring frågor om natur vs kultur (s.k. civilisation), en naturenlig livsform vs en destruktiv livsstil, en själfull och sympatisk närvaro vs en självisk och själlös tillvaro.

Höglandet finns inte bara där ute, det finns också inuti dig. Höglandet kan vara en fantasi eller en projektion, och du väljer själv om du ser det som en frizon eller ett fängelse.

För att citera romanens Vigdís: ”Alla islänningar lever sitt liv med hänsyn till vidderna här uppe, ödemarken. (---) Och också när vi sitter därhemma i stan och tittar på tv. Om det finns något som gör oss fria i det här landet, så är det detta, antingen folk är medvetna om det eller ej. Höglandet är som en resonansbotten för varenda tanke vi tänker …”