Barndomsminnen från södra Finland

Från 2014

Publicerad 19.02.2014 10:40. Uppdaterad 01.02.2016 13:57.

Jag kommer från Esbo, en välbefolkad icke-stad. Jag har inga speciella känslor varken för eller emot min barndomsort. Jag är neutral, ljummet neutral.

För några veckor sedan var jag på en konferens i Vasa. Det var givande föredrag, god mat och trevliga journalistkolleger. Men det som blev kvar efter den är ett visst avund mot dem som har starka känslor för den ort de kommer från. Som de unga söta Kaj-pojkarna från Vörå, som med humor, kärlek och på ett för mig nästan obegripligt språk målade fram svenska Österbotten i sina sånger.

Bildtext Radar - (Copyright: YLE/Kalle Kultala)
Bild: YLE/Kalle Kultala
förort

Esbo är en välbefolkad icke-stad, som inte längre är landsbygd utan utslängda förorter här och där. Jag bodde i Köklax, som är på gränsen till Kyrkslätt. Vi Köklaxbor ansågs vara landepaukkur i högstadiet i Mattliden. Om vi kom försent fick vi alltid höra: "Startade inte traktorn?". Men min familj bodde i ett höghusområde, Puikkari, så det var ju inte heller riktigt rätt. Som en kollega från Vasa sade en gång: "Hos oss var det bara finnar som bodde i hyreshöghus".

Den här känslan av att inte ha en riktig barndomsort kanske är starkare för att vi flyttade bort från Köklax när jag var 16, till landsbygden Kyrkslätt.

Det är ju självklart att min rotlöshet inte är som Kais i filmen Ingen riktig finne (2012). Sverigefinnen som varken är finne eller svensk. Den är inte heller hemsk och fruktansvärd som den rotlöshet flyktingar som kommer till Finland kanske upplever. Här berättar Yusuf Mubarak om att komma till Finland..

Nej det är bara en liten gnagande känsla av att man inte har en ort att tala om, skämta om, mobba, längta bort från, längta tillbaka till. I Esbo har man ingen speciell rolig dialekt. När jag besökte mina kusiner i Pargas kunde deras kompisar säga att jag talade snobb-nyländska. Jaha kanske, hade jag inte märkt. "Deee liksom ett fittit fuölt språååk de däää Esboslangeee"

Regionala program är populära i Arkivet. I synnerhet om de kommer från Österbotten. Ywe Jalanders film om Jakobstad från 1968, och reportaget om Jakobstad 1984 lockar och fascinerar generation efter generation. Man kan fnissa åt den inskränkta småstadskänslan och kvartersrallyt, men man känner kanske ändå kärlek till hemorten?

När jag söker på min hemort Köklax i Arkivet hittar jag några program. Det första är en film om en gammal bysmed, Hjalmar Tallberg i Köklax från 1967. Han är härlig att lyssna på, har en underbar Esbodialekt och roliga sånger och berättelser. Men det är ju inte min barndom.

Bildtext Kuusakoski brinner 2013
Bild: YLE/arkiv
kuusakoski

Från min barndoms Köklax minns jag ett annat original, eller puligubbe som vi kallade honom, Clasu Sundström, som . Jag har vaga barndomsminnen av honom, hur han var snäll och harmlös, men plötsligt hörde vi att han slagit ihjäl någon med en yxa. Läs om honom

Så hittar jag ett reportage om hemdatorer från 1985, där dataskrotningsfirman Kuusakoski i Köklax nämns. Det var där det brann trettio år senare, i februari 2013. Kuusakoski låg precis vid Puikkari, mitt höghusområde, och jag brukade snedda över fabriksgården när jag gick till skolan. En gång blev jag biten av en schäfer där. Aaah, min Madeleinekaka till barndomen?

Och på tal om kakor. Underbara Emil Halmes bageri i Köklax finns också på film från 1995! Jag minns nybakt rågbröd och deras små chokladmaränger.

Vinter på Västerleden — Bild: YLE Peter Petrelius
esbo,västerleden

Men barndomen består/bestod inte så mycket av maränger, mest av att vänta. Att man står på busshållplatsen och väntar. Och väntar. Och i synnerhet vid Västerleden på buss nummer 165 från Mattby till Köklax. Den gick en gång i timmen och ibland missade man den för att man tittade åt ett annat håll när den susade förbi. Man såg bara baklyktorna.