Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Barnens korståg vill ge de vuxna en spark i baken

Från 2014
Uppdaterad 27.02.2014 09:50.
Gunilla Hemming
Bildtext Gunilla Hemming skriver om de vuxnas svek i Barnens korståg.
Bild: Yle, Radioteatern

Även den mest civiliserade skilsmässa innebär för barnen en katastrof, säger Gunilla Hemming. Dessutom delegerar vuxenvärlden sin stress, sin prestationsjakt och sina skuldkänslor nedåt åt det uppväxande släktet på ett ansvarslöst sätt. Med sin nya pjäs Barnens korståg vill hon nu ge de vuxna en spark i baken.

-Gunilla Hemming, din nya pjäs handlar om hur Astor, 12 år, startar ett korståg som samlar Europas barn i tiotusental under upprorsdevisen ”Vi vill inte”. Du har sagt att du med Barnens korståg vill ge de vuxna en spark i baken. Berätta litet kring detta.

Även den mest civiliserade skilsmässa är barnens katastrof. Hur förnuftigt man än bär sig åt, så är budskapet ju det här: "Man kan sluta älska. De människor som jag som barn har litat på mest av alla, de två sviker nu varandra. Man kan alltså överge den man älskar?" Det är skrämmande. Hur än det här presenteras så krossar det på något vis barnets värld och trygghet. Barnen och föräldrarna har helt enkelt motstridiga intressen!

-Vad gav dig ursprungligen idén till Barnens korståg?

Att jag märkte att man sällan vill ta upp dehär frågorna. Att det finns underligt lite forskat och skrivet kring barnens upplevelse av skilsmässa i förhållande till hur vanliga de är. Fast skilsmässan drabbar barnen lika mycket som de vuxna, ibland faktiskt mer. Det är faktiskt häpnadsväckande vilken tystnad som råder.

-Du har också tidigare varit inne på liknande ämnen, d.v.s. familjens sönderfall, i ditt hörspel Flockdjur. Den här gången är det barnen som står i centrum. Och den här gången är tonen betydligt skarpare och obönhörligare. Barnens korståg får mig faktiskt att tänka på Jonathan Swifts satirer. Ser du barnen som offer i dagens värld?

Vuxenvärlden delegerar sin stress, sin prestationsjakt och sina skuldkänslor nedåt åt det uppväxande släktet på ett i mitt tycke ansvarslöst sätt. Vi uppskjuter konkreta åtgärder i de stora frågorna (om t.ex. klimatet) men marinerar i gengäld våra stackars ungdomar i
dystopier om global uppvärmning. Så känner vi att vi informerat och gjort något åt saken! Vi har skyfflat över ansvaret – vi har gett de maktlösa samvetsskuld för nånting de är oskyldiga till. Och vi säger sällan att "livet är härligt och värt att leva". Vi ska erbjuda
livsglädje! Vi skapar medvetet eller omedvetet en offerroll för barnen, det är helt förkastligt. De borde få känna sig som hjältar.

-Samtidigt står barnen i centrum i dagens västerländska samhälle på ett sätt som aldrig tidigare. Skall barnen också få ha en talan då det gäller de vuxnas kärleksliv? När övergår vuxenrelationen från att vara en sak mellan två parter till att vara något som berör hela familjen?

En vuxenrelation slutar att vara en sak mellan två parter när de föder nya parter in i relationen. Barnen behöver inte ha någon särskild talan då det gäller de vuxnas kärleksliv – de har en naturlig, fullkomligt grundläggande rätt att önska sig att deras mamma och pappa
ska älska varandra och älska sina barn. Det är inte en diskussionsfråga, det är grunden för familjen, hur den än ser ut.

Samtidigt är det inte sunt eller ens möjligt att växa upp så att man skyddas för alla motgångar, sorger eller konflikter. Vad jag vill är att peka på att barnen har RÄTT till sin egen subjektiva upplevelse av t.ex. en skilsmässa. Som jag sa innan, barnen och föräldrarna har totalt konträra, motstridiga intressen. Så enkelt är det. Vi vuxna ska inte försöka ljuga bort det, bara för att det är moraliskt bekvämare för oss och dämpar våra samvetskval.

-Förändras familjebegreppet när en hel generation med skilsmässobarn växer upp och själva börjar grunda familj? På gott eller ont? Vad tror du det kommer att innebära psykologiskt, samhälleligt o.s.v.?

I min bekantskapskrets (mig själv inräknad) är vi väldigt många vars föräldrar skilde sig i slutet av det fria 60-talet eller början av 70-talet. Dehär personerna har alla hållit fast vid sina äktenskap. Det är oerhört tydligt! De som vuxit upp i en orubbad kärnfamilj är däremot mindre rädda för att skiljas . Så uppenbarligen har dedär gamla skilsmässorna satt djupa spår, fast alla har vi överlevt och tydligen också lärt oss att värdesätta stabila relationer i vårt eget
vuxenliv.

Radioteatern: Barnens korståg

Programmet är inte längre tillgängligt
Programmet är inte längre tillgängligt

Barnens korståg, Radio Vega onsdag 26.2 kl. 21.05

Mer om ämnet på Yle Arenan