Vägen till Oscars - Nebraska

Nebraska är Oscargalans svartaste häst. Och inte för att filmen är svartvit, utan för att ingen såg den. Men regissören Alexander Payne (Sideways och The Descendants) har skapat en riktig filmfilm, det känner man från första tonen, från första klippet, och det har slutligen tjänat filmen hela sex härliga Oscarsnomineringar. Kan Nebraska överraska?

För tänk om Nebraska skulle vinna Bästa film? The Artist gjorde det 2012, så varför inte fortsätta irritera 2010-talet med mer vinster till svartvita filmer? Av vilken orsak skulle Nebraska vara bäst då? Helt enkelt för att den börjar så bra och är genuin ända in till slutet.

Allt börjar med att David Grant, son till Woody (Bruce Dern, nominerad för bästa manliga huvudroll) måste plocka upp sin far från polisstationen. Polisen har hittat honom vacklandes påväg från Montana till Nebraska, till fots. Avståndet är cirka 1300 kilometer. Varför denna galenskap? Jo, för Woody fick en lapp på posten där det stod att han vunnit en miljon och om han drog sig ner till kontoret i Lincoln, Nebraska kunde han lösa ut sin vinst. Woody Grant är en senil gammal gubbe som alltid stått alla till tjänst och alltid trott på vad än han hört. Nu är han bara otroligt senil och totalt inställd på att lösa ut sin miljon 1300 kilometer hemifrån. Det får de nära och kära att antingen självgott hurra högt eller klaga ännu högre.

Filmen kryllar av charmiga, underhållande och fräcka gamyler - främst frugan till Woody - Kate Grant, (spelad av June Squibb som är nominerad för bästa kvinnliga biroll) är hysteriskt rolig. Tänk Coen-stils humor. Eller bara ärtiga åldringar. Men är metaforen för ålderdomen just det att filmen är gjord svartvit? För det är det enda jag vill rynka på näsan till - inte att den explicit är gjord svartvit, det passar faktiskt jättebra, men att cinematografin fått en nominering. Mycket i det vackra med klipp och vinklar ligger väl i användningen av omgivningens färger? Färger som i detta fall inte finns.

I en perfekt värld; byt ut cinematografi-nomineringen mot en icke-existerande Soundtrack-nominering - musiken är nämligen superb för sagan - och Nebraska skulle med gott samvete kunna få vinna allt den nominerats för. Om Nebraska tog alla sex skulle jag åtminstone lägga mig med ett konstigt stort leende på läpparna tidig måndagsmorgon när Succémorgon börjar smaka på en "annorlunda Oscarsgala."

Originala berättelser är så sällsynta nuförtiden. Det känns som det mesta är en tvåa till en tvåa eller en omstart på en gammal halvsuccé, därför får man leta efter bra originalberättelser, därför blir det svårare att gynna en helt ny idé och därför är Nebraska så långt ifrån Oscar-hysterin. Att uppmärksamma filmen Nebraska skulle vara så långt ifrån fel att det antagligen skulle kännas fel.

Låt därför de svarta hästarna löpa under årets gala.