Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Musiker med handikapp

Från 2014
Uppdaterad 29.10.2015 09:44.

Musik är som bekant en utmärkt terapiform. Känner man sig sned och vriden kan en väl vald låt få en på rätt köl igen. Och oberoende av hur svårt man marteras av livets jäkelskap kan musiken ge en lindring i tillvaron. Tro mig – jag vet. Men vet ni hur många kända musiker det är som själva lider av något slags handikapp? Det är faktiskt fler än man kunde tro.

Det vanligaste handikappet bland musiker är nog blindhet. Och på den fronten har vi gott om kända namn: t.ex. Stevie Wonder, Ray Charles, José Feliciano, Jeff Healey, Steve Kekana, Ronnie Milsap samt förstås en hel drös med bluesmusiker som Blind Lemon Jefferson, Blind Willie Johnson, Blind Willie McTell och Blind Boy Fuller. Och Sammy Davis Jr. som var blind på ena ögat.

Jeff Healey / As The Years Go Passing By

Ett betydligt svårare handikapp som musiker än blindhet är förstås dövhet. Det kändaste namnet här är säkert Ludwig van Beethoven. Han led även redan som förhållandevis ung av svår tinnitus vilket gjorde det minst sagt marigt för honom att höra musik redan före hörseln helt försvann. Här hos oss har vi förstås den döve rapparen Signmark från Helsingfors. Signmark anser att samhället inte borde behandla döva som handikappade, utan som en skild språklig minoritet med egen kultur och historia. Och varför inte. Ser vi sedan på litet internationellt större namn från pop/rock-världen, så är nog Pete Townshend från The Who en av de mest kända musikerna som lider av någon grad av dövhet. I hans fall är det frågan om en tämligen svår yrkesskada. Vilket man kanske kan förstå med tanke på att The Who år 1976 kom med i Guinness rekordbok för världens mest högljudda konsert – 126 decibel. Pete Townshend startade redan år 1989 den icke-profiterande föreningen H.E.A.R. (Hearing Education and Awareness for Rockers). En förening dit man får förmoda att även t.ex. Phil Collins, Ozzy Osbourne och Fatboy Slim hör, för de lider också av försämrad hörsel p.g.a. jobbet. Och på sin tid kunde även Nico och Johnnie Ray varit medlemmar där, för bägge var döva på ena örat. Fast i deras fall var det medfödda åkommor.

The Who / Won’t Get Fooled Again

Men pratar man om handikapp tänker nog de flesta på fysiska handikapp, d.v.s. att man har någon form av funktionshinder. Och att vara musiker är förstås inte heller alltid världens lättaste yrke om man är rörelsehindrad. Men det har ändå inte hindrat t.ex. Rick Allen. Han förlorade sin ena arm efter en bilolycka som ung, men tack vare omgivningens stöd och teknikens hjälp har han ändå kunnat fortsätta som trummis i Def Leppard. Vilket han gör än idag – snart 30 år efter olyckan.

Att spela trummor med bara en hand och en arm är nog inte det lättaste. Och det kan man nog även säga om gitarrspelande om man saknar ett par fingrar. Tony Iommi från Black Sabbath förlorade redan som tonåring två fingerspetsar på höger hand i en olycka vid fabriken där han då jobbade. Tony var mycket ledsen och tänkte att han aldrig mer skulle kunna spela gitarr. Men förmannen på jobbet introducerade honom då för en skiva med jazzgitarristen Django Reinhardt. Som 18-åring var Django Reinhardt i en svår eldsvåda och som en följd av det fick han rätt svåra brännskador över halva kroppen. Han blev förlamad i höger ben och två fingrar på vänster hand blev i det närmaste obrukbara. Läkaren ville amputera Djangos ben, men han vägrade gå med på det. Vilket visade sig vara ett klokt beslut, för med envishetens hjälp lärde han sig inom ett år att gå med stöd av en käpp. Tack vare god rehabilitering och intensiv träning lärde han sig även spela gitarr igen och med tiden blev Django Reinhardt känd som en av världens absolut främsta jazzgitarrister. Någonsin.

Django Reinhardt / Djangology

År 1966 var trummisen och sångaren Robert Wyatt med om att starta det legendariska brittiska progebandet Soft Machine. 1971 slutade han där och satsade på en solokarriär istället. Men redan två år senare hotade den att få ett mycket abrupt slut när en överförfriskad Robert Wyatt föll ner 3-4 våningar från ett öppet fönster och blev förlamad från midjan neråt. Sedan dess har han suttit i rullstol. Men har han låtit det hindra honom från att fortsätta med en karriär inom musiken? Naturligtvis inte. Istället har han fortsatt att komponera musik och ge ut plattor. Kanske inte på det sätt som han hade tänkt sig som ung, men ändå.

Och det är också litet det som är tanken med denna bloggskrift. För idag – den sista februari – är det den årliga Rare Disease Day, d.v.s. internationella dagen för alla med en sällsynt sjukdom. En sjukdom som ofta är neurologisk, genetisk och obotlig. Det är inte alltid så lätt att leva med en sådan sjukdom – det skall ni veta – men åtminstone jag finner stor lindring i musiken. Därför tänker jag idag lyssna på bl.a. Hank Williams (spina bifida/ryggmärgsbråck), Woody Guthrie (Huntingtons sjukdom) och Ian Dury (polio). Om de klarat av att göra odödlig musik trots sina svåra sjukdomar, så skall nog jag orka höra på den. Med nöje.

Ian Dury & The Blockheads / Reasons To Be Cheerful, Part 3

Dan Eskils musikbar

Kurt Cobain i New York Coliseum 14.11.1993.

Kurt luktar litet konstigt

Dags att lyfta fram kopplingen mellan Nirvana och jazz?

Obskyr vinyl 2: Yellow Dog / Beware Of The Dog

Fick topp 10-hit med Just One More Night.

Morrissey är en mästare på ord

Självbiografin fortsätter på den vältaliga linjen.

Obskyr vinyl 1: Scott Merritt / Serious Interference

Udda skivfynd ur mitt eget ödmjuka lilla diskotek.