Vilken är världens bästa film?

Kära Stefan, vilken film är världens bästa? Säg inte Citizen Kane för det stämmer inte.
Hälsningar Karin F.

Kära Karin! Vill du höra det korta svaret först? Vilken film som är världens bästa vet vi först när världens sista film är gjord. Och då finns det ingen längre around som bryr sig.

Här är det längre svaret: Käraste lilla Karin! Tack för din underbara fråga. Du är min första gäst. Du får inviga min schäslong. Du lägger upp fötterna på den persiska dynan. Så tar jag din hand och för dig in i mitt hjärnkontors ändlösa labyrinter.

Vi har en hel kunskapsoas här, bara för dig.

Här, bakom ljudisolerade väggar, finns också mina begåvade kolleger. De läppjar lapsang souchong och småler hemlighetsfullt när de glider förbi i sina tweedkjolar och kavajer. Ibland knarrar det till i deras läderfåtöljer. Då har de rest sig för att glädja mig med en ny tanke.
Karin, det här är ingen vanlig frågespalt, där man köar för wikipediska triangelmackor med plastbrickan ödmjukt i handen. Nej kära du, i mig har du hittat den sannaste vän och vägvisare du kan drömma om.

Men tyvärr har du fel, Karin. Citizen Kane är enligt 64 % av alla viktigpettrar världens bästa film. Sedan den gjordes 1940 har alla kritiker, inklusive existentialisten Jean-Paul Sartre tyckt så. Existentialist betyder att man klarar sig utan Gud, men med sin vanliga ångest.
Ändå tyckte Sartre att Orson Welles, som gjorde Citizen Kane (1941), och Stalin, som älskade film lika mycket som nackskott, var nästan som gudar.

Men hallå, "väldens bästa film"? Vem är världens bästa människa? Vad heter världens bästa korv? Vi var kära, vi var hungriga, vi bedåras av en stämning, en musik, en sommarbris vid en strand, vi förmår färga en vit duk med mening. Det som en gång rörde oss djupt, som slår oss till marken med sin känslokraft kan några år senare förvandlas till damm och aska.

Men om vi ska ringa in den tid då världens bästa filmer gjordes, när filmkonsten befann sig i sin mest skapande medelålder, så rör vi oss mellan 1925 och 1960.

Själv tycker jag Citizen Kane är lite för utstuderad. Den är filmmakarnas älsklingsfilm. Hitchcocks Vertigo, som kämpar med Citizen Kane om första platsen, börjar bra men blir sedan seg och konstig också den.
Den handlar om en detektiv som får i uppdrag att förfölja en blond fru i San Francisco. Hon byter utseende ibland och då blir detektiven, som lider av svindel, frustrerad.
Det låter inte som världens bästa manus.

Existentialist betyder att man klarar sig utan Gud, men med sin vanliga ångest

Men jag har ju aldrig ens lyckats traggla mig igenom ens Borta med vinden, som ju din moster säkert anser vara världens bästa film.
Orson Welles hade också en Gud, åtminstone innan han själv blev sin egen: regissören John Ford. Innan Welles gjorde Citizen Kane tittade han 40 gånger på Fords westernfilm Stagecoach. Sen så imiterade han sig fram till sitt eget mästerverk. Citizen Kane blev inte särskilt populär, utom bland franska filosofer och amerikanska tidningarnas filmkritiker, som i huvudpersonen såg sina egna psykopater till chefer. Den handlar om en mediefurste, en tidningsoligark som blir allt galnare och maktlystnare medan han bär på ett trauma från barndomen: En liten röd släde som han i en spädare forntid åkte i, innan vuxenlivet blev ett störtlopp bland inre och yttre demoner.
VI kan ju tänka oss att filmen handlar om Barbro Teir. Bortsett från cigarr, som hon aldrig röker offentligt, och från ödmjukhet, som hon bara visar privat, är hon slående lik den mediemogul Orson Welles skulle skapa idag om han kunde: Inuti kritstrecksrandig, utåt Mary Poppins.

Orson, old media

Och Karin, vill du verka intressant utan att gilla filmen, kan du framhålla att Orson Welles är en visionär som sätter fingret på ömma punkter i dagens medievärld. Fast idag finns det ju inga rika tidningsägare, bara motvilliga. Vad Orson Welles hade tyckt om tabloidiseringen får vi till exempel aldrig veta. Personligen lät han sig aldrig förminskas.
Om Welles själv ansåg att John Ford var hans läromästare kan du ju också tycka att hans filmer är bättre. Vill du verka insatt och samtidigt lite egen kan du svara som Finlands mesta filmkritiker Hans Sundström gjorde när jag under pistolhot - för din skull - krävde att han bekände vilken som är världens bästa film: The Searchers, svarade han. Av John Ford.

Den är också gammal, den gjordes samma år som Kekkonen blev president. Nästan ingen som sett den minns mer än att John Wayne letade efter sin brorsdotter i öknen, det var inbördeskrig, rullande buskar och indianer överallt.
John Wayne var oftast barsk, butter och beväpnad och svår att tycka om.
När han hade spelat in sina filmer i Nevada, där regeringen hade provsprängt en massa atombomber, dog han till slut av cancer, bitter på den egna krigsindustrin och den rödflammiga flanellhögern i Mellanvästern som lurat honom att tro att han var en strålande skådespelare. Han blev till slut bara strålande.

På tal om Jean-Paul Sartre så behöver du inte tycka om honom heller. Läs hans parhäst Simone de Beauvoir först. Hon skrev böcker som passar dig bättre, fast kanske mer som varnande exempel. Så här slutar till exempel hennes första bok, Den inbjudna, som hon skrev under den tyska ockupationen i Frankrike. Huvudpersonen har just öppnat gaskranen: ”Hennes vilja var på väg att uppfyllas och ingenting skilde henne längre från henne själv. Hon hade gjort sitt val till slut. Hon hade valt sig själv.”
Det samma ska du göra när du väljer världens bästa film. För det är alltid din egen magkänsla och din egen gåshud som avgör.
Albert Camus var också filosof, men han skrev spännande böcker om riktiga människor. Och så var han inte lika inbilsk som Sartre.
Claude Lanzmann var en ung judisk kille som blev ihop med Simone på 1950-talet. De bildade ett slags gruppäktenskap, och de åkte på semester alla tre. På måndag gick Simone ut på middag med Claude. Under tiden satt Jean-Paul och surade bakom en markis i grannkrogen. På tisdag tog Simone ut Jean-Paul på middag. Då satt Claude bakom gardinen och tjuvlyssnade. På onsdag gick de ut alla tre, men sen på natten blev Jean-Paul oftast ensam igen, för Claude var ju yngre och snyggare.

Sartre på bilresa

När de åkte bil alla tre var det alltid Simone som körde och Sartre som höll i kartan. De körde oftast vilse och Sartre blev rasande, men han var för stolt för att gå ut och fråga ortsborna om vägen. Det visar att man kan vara hur stor som helst och ändå ha sin småaktighet i behåll. DET skulle kunna vara manuset till en världens bästa filmer.
Triangeldramat kan man kan läsa om i Claude Lanzmanns memoarer, Den patagoniska haren. Det är en typisk boktitel som man hittar på för att göra sig lite extra märkvärdig.
Om du vill imponera på krigshistoriskt lagda män kan du också tycka att Claudes film Shoah är världens bästa film. Den är i alla fall världens längsta. Den skildrar Förintelsen och är inspelad i Polen på 80-talet.
Den handlar mycket om tåg och om folk som har svårt att komma ihåg.

Eftersom jag tror att du är en fritänkande och livsbejakande människa så kan jag äntligen ge dig ett glädjande förslag: Charlie Chaplin har gjort de bästa filmerna. Han var också den modigaste mannen under 1900-talet. Han gjorde en parodi på Hitler och Mussolini i Diktatorn, som du förresten kan se bitar ur i färg på en fin utställning just nu på Tennispalatset i Helsingfors.

Chaplin spelade in filmen hösten 1939 och sommaren 1940, just när de onda makterna i Europa var som störst och farligast. Du ska leta fram en dokumentär om Hitler och Chaplin, The Tramp and the Dictator, den finns på Youtube.
Där blir det kusligt och klart att Hitler och Chaplin var ett slags yin och yang, spegelbilder; skapta av Ödet att bekämpa varandra. Den ena blev världens mest älskade, den andra jordens mest hatade. Det var inte bara mustschen och den fattiga uppväxten som förenade dem: De var födda samma år, samma månad och samma vecka.
Hitler såg Diktatorn två gånger och han lär ha skrattat högt och tyckt den var en utmärkt parodi - på Mussolini.
I Tyskland, Finland och Sverige den förstås förbjuden tills Hitler hade dött. Den visades en gång i Belgrad för intet ont anande tyska soldater, men då höll de på att kissa på sig av chock och började skjuta vilt på den vita duken.
Chaplin ansågs vara jude, men det var han inte. Han bara lät bli att dementera saken. Eftersom humor är en judisk uppfinning och vagabonden av omständheternas tvång ett judisk yrke, antog världens semiter och antisemiter att Chaplin var jude.

(Videon borttagen från Youtube av upphovsrättsliga skäl)

Ingen inom filmen har med samma kraft som Chaplin fört mänskligheten framåt i idealisk riktning, det där som Nobel syftade på i sitt testamente. I Diktatorn går den judiska frisören, med bara händer och i realtid, i närkamp mot tyranniet. Se och lyssna på filmhistoriens största tal, ur finalen i Diktatorn. Jag kan aldrig hålla tårarna tillbaka. Vi lever just nu i en tid där hans budskap känns mera akut än på länge.
Just därför kallar man Chaplin sentimental. Och visst kan han upplevas som en nyans för söt. För den som föredrar torrare humor finns ju Buster Keaton, som förresten gjorde sin sista film, som heter Film, med Samuel Beckett 1964. Då förstod ingen vad den handlade om. Nu kan man se den som jagets flykt undan övervakningskameror.
Sådana finns också i Chaplins Moderna tider, där nazisten och bilkungen Henry Fords löpande band var målet för satiren.

Men vill du hålla fast vid Chaplin, som jag rekommenderar, och ändå verka lite mindre gråtmild kan du välja just Moderna tider från 1936. Eller vilken som helst av hans första stumfilmer från 1914. Då alldeles i början var Chaplins luffare ännu inte den renhjärtade hjälten, utan en självgod och inbilsk typ. Alltså en modern man.

Du kan alltid göra en vonbaghare och låta förstå att du sett alla filmer som gjorts sedan 1912, men tvingas konstatera att de första stumfilmerna, i synnerhet Körkarlen från 1921 av Victor Sjöström, aldrig överträffats och att du egentligen tycker det är lite för tidigt att avgöra om ljudfilmen egentligen var en så bra grej för den sanna filmkonsten.
Att tycka retro är lika bekvämt som att tycka att vitt är den bästa färgen, T-Forden är den bästa bilen och arabisk arrak den bästa spriten. Kunskap och smak är som olja och ägg. Ibland skär det sig, men ofta blir det en riktigt bra emulsion. Som jag brukar säga: Hellre en hederlig majonnäs än en svajig creddtårta.

Kram från Stefan