Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Obskyr vinyl 3: Nick Mason's Fictitious Sports

Från 2014
Uppdaterad 29.10.2015 09:44.

Av alla medlemmar i Pink Floyd var trummisen Nick Mason den som komponerade klart minst musik. Så vem hade väl trott att av alla Floyd-soloplattor är hans första dito den kanske mest intressanta? Och jag vill redan nu komma med en liten avantgarde-jazzvarning här, så ni som vet med er att ni inte begriper er på sådant kan ju lyssna på något mer lättsmält och harmlöst som t.ex. ett valfritt dansband. Gott. Då kör vi.

Nick Mason's Fictitious Sports / Can't Get My Motor To Start

Okej. Klarade ni av den låten, så kan ni även hantera resten. Nick Mason's Fictitious Sports heter alltså såväl bandet som skivan. Men det är aningen missvisande såtillvida att samtliga låtar (musik & text) på skivan är skrivna av den kända amerikanska frijazzartisten Carla Bley. Hon har även producerat skivan tillsammans med Nick Mason. Som förutom det enbart spelar trummor på plattan. Men egentligen är det inte så enbart, för här finns en känsla av frihet och avslappnad spelglädje som närmast för tankarna till hur han trummade på P. Floyds första skivor, d.v.s. när de fortfarande litet experimenterade sig fram för att hitta sig själva.

Förmodligen gavs plattan ut i Nick Masons namn som ett försök att få den att sälja litet bättre, men det misslyckades. Skivan sålde inget vidare och är idag en rätt svåråtkomlig kultplatta. Den gavs ut år 1981 och eftersom jag redan som fjunig pubertaliker svårt hade fastnat för Pink Floyd införskaffade jag även övriga skivor som hade något slags Floyd-koppling. Vilket ju denna definitivt har. Jag lyssnade en hel del på vinylen då i tiderna, men märkte att jag kanske inte ännu var riktigt tillräckligt mogen för att begripa mig på alla finesser i det hela. Det var ändå en låt som stack ut för mig och som genast greppade tag i mitt lilla hjärta och ömsint kramade om tills det kom tårar ur det. Den växte snabbt till en av mina absoluta favoritlåtar någonsin. Och vet ni vad? Det är den fortfarande. Den heter Do Ya och det är Robert Wyatt som sjunger.

Nick Mason's Fictitious Sports / Do Ya

Det här är en skiva jag nästan hade glömt bort. Kanske för att jag ville spara min vinyl och hindra den från att bli helt sönderspelad. Så det blev en kort liten lyssningspaus på kanske sisådär en 25 år... Tills jag nyligen hittade den på CD. Det var litet nervöst när jag första gången lyssnade på musiken igen efter den långa pausen. Skulle en stor del av albumet fortfarande låta litet underlig? Skulle den låta föråldrad? Eller hade den åldrats med värdighet? Svaret på alla dessa frågor visade sig snabbt få det i detta fall positiva svaret ”nej”. Nej, musiken låter inte det minsta underlig. Tvärtom finns där en pigghet, fräschör och spelglädje som smittar av sig förvånansvärt mycket. Nej, den låter inte det minsta föråldrad. Man slås snarare av hur tidlös den är. Kompositionerna, texterna, spelandet, sången, instrumenteringen, soundet – allt låter fortfarande hur bra som helst. Och i mina öron bättre än då på 80-talet. Så – nej – den har inte åldrats med värdighet. För den har inte åldrats alls! Kan man tänka sig. Bäst att lyssna på den igen. Kanske det där anti-åldrandet smittar av sig.

Nick Mason's Fictitious Sports / Hot River

Dan Eskils musikbar

Kurt Cobain i New York Coliseum 14.11.1993.

Kurt luktar litet konstigt

Dags att lyfta fram kopplingen mellan Nirvana och jazz?

Obskyr vinyl 2: Yellow Dog / Beware Of The Dog

Fick topp 10-hit med Just One More Night.

Morrissey är en mästare på ord

Självbiografin fortsätter på den vältaliga linjen.

Obskyr vinyl 1: Scott Merritt / Serious Interference

Udda skivfynd ur mitt eget ödmjuka lilla diskotek.