Sebastian Bergholm: Frigörandets innehållslöshet, mediernas barnslighet och Ukraina

Ju mer jag läser om Ukraina, desto mindre vet jag. Så känns det efter att i ett par veckor försökt få begrepp om vad som egentligen är på gång i landet och vilka maktspel som utspelar sig.

Att läsa svensk media gör inte saken enklare; intressanta perspektiv blandas med de olika redaktionernas katt-och-råtta-lekar. Då Aftonbladets Åsa Linderborg kritiserade en text i DN av Timothy Snyder så passade Expressens kulturchef Karin Olsson på att trycka till Linderborg. På den nivån är det ibland, tyvärr.

Hur skall jag själv förhålla mig till det jag läser, det jag hör om, ser på tv eller på nätet? Att Aftonbladet skrev om Svoboda-fascisterna bland demonstranterna kändes relevant, men en text av folkpartisten Jasenko Selimović i Svenska Dagbladet hävdade att vänsterns stora problem med att ställa sig bakom demonstranterna inte primärt handlade om dess kamp mot fascism utan istället om vänsterns problematiska förhållande till EU.

Han menade att viljan till EU är den som förenar de flesta av demonstranterna, det här samtidigt som han påpekade att fascisterna bland demonstranterna var förhållandevis få i relation till helheten.

Så jag har då funderat på om existensen av fascister bland demonstranterna i Ukraina skall innebära att jag, som avskyr fascism, borde förhålla mig misstänksamt till de demonstrationer jag hör rapporteras om? Jag tror att en sådan automatik i viss mån vore ett misstroende mot demokratin som sådan. Att en fascist vill detsamma som en ickefascist gör inte ickefascisten till fascist eller fascisten till ickefascist.

Ibland har man gemensamma fiender – men visst är det en riskabel politik, i viss mån en djävulspakt om man handlar på ett sätt som riskerar legitimera till exempel fascisternas nationalistiska samhällsdröm om Ukraina. Så efter en del eftertanke så kan jag inte se det som annat än djupt problematiskt att fascister står med bland demonstranterna.

Jag lyssnade nyligen på Filosofiska rummets serie om revolutioner på Sveriges Radio. Där diskuterades bland andra filosofen Hannah Arendt och hennes syn på revolution och ett, i mitt tycke, viktigt begrepp som ventilerades var frigörandet.

Det slog mig att bland alla analyser om Ukraina, försök att analysera maktförhållanden, positioneringar och annat viktigt så skulle det enkla begreppet om ett folks försök att frigöra sig från en politisk elit vara belysande. Det hela blir svårare då man beaktar att Janukovytj, trots sitt bevisligen korrupta ledarskap, är en folkvald ledare. Det finns en viktig skillnad mellan säg det frigörande vi kunde se i Egypten och det som är på gång i Ukraina.

Men kanske kan man säga att folket också bör kunna resa sig mot demokratiskt valda ledare om ledarskapet inte respekterar demokratin. Det kan hända att det här påståendet är problematiskt.

Frigörandet är ändå inte frihet. Det är ett begrepp som ännu inte fyllts av annat innehåll än en negering av det gamla. Det som sker efter en revolt eller ett frigörande är ännu öppet. Hur de olika grupperna kan komma överens om en politik, är något som inte kan härledas ur deras gemensamma vilja att frigöra sig från dem som haft makten hittills.

Att säga att det gemensamma är en vilja mot EU, torde heller inte vara hela sanningen också om det kan vara en viktig drivkraft. EU och dess institutioner står kanske mera som ett uttryck för det som ukrainaren upplever som problematiskt. Knappast vill man vara med om den politik som EU praktiserat i t.ex. Grekland.

I Filosofiska rummet påpekades det att det nästan är som en förälskelse då folk, kanske bara en gång i sitt liv, går samman och reser sig mot makten. Med Egypten som exempel blir besvikelsen desto större, övergår i hat, då de olika grupperna inte efter den genomförda revolutionen lyckas komma överens om hur man skall organisera samhället. I just organiserandet och överenskommandet ligger uppenbarligen den stora utmaningen för varje revolutionär.

På basis av det här hoppas jag att fascisterna i Ukraina inte kommer att få genomslag för någon av sina politiska idéer, också om frigörandet blir ett faktum. Man kommer kanske gemensamt (vad vet jag) överens om att hålla fascisterna borta från makten men dessvärre finns det inga garantier för att man därför lyckas komma överens i andra viktiga frågor. Frigörandet riskerar innebära att någon stark grupp lägger vantarna på makten, som sällan ligger orörd länge.

Bakom viljan att frigöra sig hittar man mängder av anspråk och viljor. Ifall folket segrar så kommer det att upplösas i olika grupperingar och viljor som förhoppningsvis respekterar varandra. Samtidigt kan man åtminstone att i fallet Ukraina misstänka att det kan visa på det chimära i begreppet folk. Det finns gemensamma intressen som får människor att gå samman, om de saknas förlorar begreppet folk sin betydelse. Mer än så vet jag inte.

Inför den yttersta dagen