Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

Eva Frantz: Plötsligt är jag själv en arg tant

Från 2014
Uppdaterad 11.03.2014 12:14.
Eva Frantz
Bild: Jyrki Valkama

Facebook-vännen ondgör sig över att hennes 15-åriga dotter har fått både böter och utskällning då hon av misstag åkt kollektivt utan giltig biljett. Regler är regler så böterna får man kanske finna sig i, men det otrevliga bemötandet känns olustigt och onödigt. En vuxen människa utan biljett hade knappat fått en liknande omgång.

Det är ett antal år sedan jag själv var femton år, men av allt att döma har mycket lite förändrats sedan dess.

Jag var en väldigt försiktig 15-åring, konflikträdd och blyg. Det skulle aldrig ha fallit mig in att sabotera, skräpa ner eller göra någonting annat förbjudet. Mitt största brott var väl att jag tillsammans med kompisar kunde vara mer än lovligt flamsig och därmed säkert ett irritationsmoment för omvärlden, men mig veterligen är det inte lagstridigt att vara fjantig då man är femton.

Väldigt ofta råkade jag ut för samma sak som facebookvännens dotter. Jag blev utskälld, misstrodd och anklagad för saker jag inte gjort. Och eftersom jag var hel, ren och lydig kunde jag bara dra slutsatsen att detta berodde på min ålder.

Det var arga gubbar på bussen som antog att det var jag som hade slängt godispapper på golvet. Bara för att jag var tonåring.

Det var damen i matbutiken som med genomträngande blick krävde att jag uppvisade identitetsbevis när jag skulle köpa hostpastiller. Jag hade inget ID med mig så jag lomade ut utan pastiller. Först efteråt fattade jag att tanten antagligen var närsynt och trodde det var ett paket cigaretter jag lagt på bandet. Men hon kunde ju ha talat till mig som till en människa (för att inte tala om kund), fast jag var tonåring.

Det var innehavarna av ett populärt café på Esplananden i Helsingfors (ledtråd: enorma örfilar) som vägrade sälja mig och kompisen en kaffe klockan 18.05 fast vi var uppklädda (förvisso i krossad sammet men det skulle vara så på den tiden) och på väg på teater. Vi var ju tonåringar så vi skulle säkert bråka och störa.

Det vansinnigaste var att jag per automatik tog åt mig och gick omkring och kände mig skamsen för saker jag inte ens hade gjort. Jag var tonåring, alltså var jag oberäknelig, lögnaktig och en potentiell huligan. Om man ständigt behandlas som en sådan börjar man ju snart tro på det själv. Och då kanske man rent av blir en huligan, för vad är liksom skillnaden om man blir utskälld vare sig man är skyldig eller ej?

Som vuxen skulle jag ju aldrig finna mig i sådant här utan säga ifrån. Dessvärre lade jag häromdagen märke till att en otäck utveckling har ägt rum hos mig. Jag har tagit klivet från räddhågsen tonåring till arg tant. Redan! Det gick fort.

Jag och mina barn steg på en fullsatt buss. Flickorna pilade långt bak i bussen och slog sig ner på två lediga säten. Ett tredje säte i samma rad var också ledigt, men där hade en ung tjej placerat sin handväska. Själv satt hon och lyssnade på någonting på sin telefon och blickade tomt ut i luften. Hon noterade inte barnen, inte mig och inte sin väska.

Vad gjorde jag då? Jag förvandlades till ett hybrid av blyga flickan och arga tanten. Jag drog tack och lov inte till med ett ”undan med väskan, fjortis-bimbo” men jag blängde surt. Och länge. Flickan märkte ingenting. Och jag stod hela resan i en krängande buss. För av någon anledning gav det mig mera att blänga och vara ilsken än att bete mig som folk.

Kunde jag inte bara ha lett vänligt och sagt ”ursäkta, kan jag sitta här?” Det hade väl inte varit speciellt svårt! När jag nu tänker på saken var det knappast flickans avsikt att vara ohövlig. Antagligen var hennes tankar uppfyllda av stundande provveckor, sommarjobbsansökningar, vänner, kärlek och generande hårväxt. Sådant som jag själv satt och grubblade på när jag var femton. Har jag redan glömt det?

Vi vuxna tycks sätta väldigt höga krav på den ökända ”dagens ungdom”. Men vi kanske borde börja med att se oss själva i spegeln. Inte automatiskt utgå ifrån att en tankspridd tonåring är odräglig eller att den som glömt att betala sin biljett är kriminell.

Dags att se individer istället för ålderskategorier. Behandla folk som folk så behandlar kanske folk dig som folk också.

Mer om ämnet på Yle Arenan