Beda Stjernschantz på Amos

På Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors har man under senare år velat lyfta fram förbisedda konstnärspersonligheter inom ramen för en s.k. klassikerserie.

Kulturtimmen: Inslag: Itha O'Neill om Beda Stjernschantz-utställning på Amos Andersons konstmuseum red. Marit Lindqvist

Programmet är inte längre tillgängligt

I vår presenterar man symbolistmålaren Beda Stjernschantz (1867-1910) i en utställning där man lyfter fram mindre kända aspekter av Stjernschantz produktion, såsom landskapsmålningar och botaniska teckningar vid sidan av mer centrala verk som ”Glasblåsarna” (1894) och ”Överallt en röst oss bjuder …” (1895).

Beda Stjernschantz räknas till en av våra allra främsta symbolistiska konstnärer, men både svag hälsa och ekonomiska trångmål gjorde att hon hade svårt att utöva sitt konstnärskap i den grad hon hade velat.

Hennes produktion är förhållandevis liten och splittrad – endast en handfull verk finns i offentliga samlingar (som t.ex. Ateneum och K H Renlunds konstmuseum), medan de allra flesta av hennes verk finns utspridda i privata konstsamlingar.

Den första soloutställningen

Itha O’Neill är kurator för den första soloutställningen med verk av Beda Stjernschantz, och under en längre period har hon försökt kartlägga var man kan hitta verk av Beda Stjernschantz.

En kort tid innan utställningen skulle öppna fick O’Neill också tillgång till en omfattande samling brev och anteckningar som ger en djupare insyn i Beda Stjernschantz liv, både professionellt och privat.

Enligt Kai Kartio, chef på Amos Andersons konstmuseum, ger breven en flerdimensionell och nyanserad bild av Beda Stjernschantz:

”Hennes berättelse är sorglig, men trots det skymtar man i breven en skarpsynt kvinna som odlar en torr humor och driver en bitande självironi. Men framförallt framträder en målmedveten konstnär, som trots alla vanskligheter tror på betydelsen av sitt arbete.”

Ett kort men händelserikt liv

På Amos Andersons konstmuseum kan man bekanta sig med ett sextiotal målningar och ett tjugotal skisser från Beda Stjernschantz hela aktiva period: allt från de tidiga teckningarna av torson och gipsavgjutningar som hon gjorde under studietiden vid Konstföreningens ritskola till figur- och valörmålerier från hennes studier vid Gunnar Berndtsons privatakademi och exempel på det syntetiska måleriet som hon anammade under vistelser i Frankrike till hennes livslånga intresse för mytologiska motiv och andlighet, teosofiska läror, spiritism, esoterism, ockultism och magi.

Under studietiden vid Konstföreningens ritskola lärde hon bl.a. känna Ellen Thesleff, Anna Bremer (senare von Bonsdorff) och Magnus Enckell, som under årens lopp kom att bli hennes allra närmaste konstnärsvänner.

Beda Stjernschantz gjorde sin konstnärliga debut år 1891 på Finska Konstnärernas utställning, där också andra elever från Gunnar Berndtssons privatakademi ställde ut.

Stjernschantz levde ett kort men händelserikt liv och under sin mest intensiva skaparperiod företog hon ett flertal studie- och målarresor till Frankrike (1891-92) där hon umgicks flitigt i konstnärskretsar tillsammans med bl.a. skulptören Emil Wikström, konstnären Dora Wahlroos, sångerskan Ida Flodin, Ellen Thesleff och Magnus Enckell.

Tillsammans med konstnärsvänner reste hon också till Estland (1895), Ryssland (1896) och Italien (1897-98) för att måla och stifta bekantskap med såväl äldre som samtida konst.

I oktober 1903 sålde Beda Stjernschantz ett tjugotal konstverk på auktion och därefter packade hon ner paletter, penslar och någon enstaka tavla i en koffert och avreste till New York.

Vid det här laget var Stjernschantz 35 år gammal och ogift – hennes dröm om en framtid med kollegan och goda vännen Magnus Enckell hade gått om intet, och den konstriktning som kommit att bli den rådande trenden inom måleriet i Finland (kolorismen) hade likaså försatt den symbolistiska målaren Stjernschantz i en outsiderposition.

Resan till Nordamerika (1903-05) var antagligen ämnad som en möjlighet för Stjernschantz att sadla om och börja ett nytt liv, men åren i Amerika blev en stor besvikelse.

Det var svårt för Stjernschantz att arbeta som konstnär eller ens som lärare i teckning och måleri – för det mesta fick hon nöja sig med ströjobb som guvernant, piga, modellmakare, mönsterritare eller sömmerska.

De sista årens tilltagande kraftlöshet

År 1906 vistades Beda Stjernschantz drygt två månader på Nummela sanatorium i Röykkä p.g.a. den lungtuberkulos man antar att hon led av, diagnosen var oklar och eventuellt hade hon drabbats av lungkatarr.

Stjernschantz repade sig egentligen aldrig från sin sjukdom, och under långa perioder drabbades hon av ”kraftlöshet”. Under senare år hade hennes självförtroende också sjunkit i botten, och de sista åren var Stjernschantz sjuk, osäker och misstänksam.

I maj 1910 hittade man Beda Stjernschantz livlös i sin ateljé.

I samband med utställningen utkommer en diger och djuplodande presentation av Beda Stjernschantz liv och verk i den tvåspråkiga boken Beda Stjernschantz – ristiikkoportin takaa/bakom gallergrinden.