Jessica Stolzmann: Är jag en av femhundra?

Föreställ dig att bli intervjuad för att få ett nytt hemland. Föreställ dig att du för första gången träffar människor från det land dit du ska flytta.

I dessa dagar åker en delegation från Finland för att granska dig och se om du skulle passa in.

Du vet knappt något om landet. Du har kanske hört att där är kallt och mörkt om vintern. Att det är dyrt att bo där.

Ännu vet du inte att barnen i ditt nya hemland går till simhallen på skoltid för att simma och bada bastu. Du vet inte att de ska lära sig skida. Att nästan alla kvinnor i det nya landet jobbar. Att folk tycker om att supa sig fulla.

Nervösa dagar

Det är nervösa dagar för de 250 syriska flyktingar i Jordanien som UNHCR vill placera i Finland. I månadsskiftet ska de intervjuas och granskas av finländska myndigheter på plats i Amman.

Skyddspolisen och integrationsexperter från kommunerna kommer tillsammans med våra migrationsmyndigheter att syna dem noggrant.

De som klarar uttagningen kommer hit redan om några månader. Till sitt nya hem, i en liten eller medelstor stad, någonstans i Finland.

Vi finländare bryr oss om syrierna. Förutom att vi tar emot tvåhundra syriska kvotflyktingar har vi bestämt oss för att ta emot en tilläggskvot på trehundra syrier. Och för alla femhundra finns det redan en plats i kommunerna.

Annat är det med flyktingarna från Sudan, Kongo eller Afghanistan, som har fått löfte om att komma till Finland men som ingen kommun har velat ta emot.

Vårt bidrag kan vara avgörande

Femhundra syriska kvotflyktingar är en fin siffra. Om man sätter den i relation till vår folkmängd kan vi jämföra oss med till exempel Tyskland som ligger i topp i Europa när det gäller flyktingmottagning.

Femhundra personer är ändå en mycket liten andel av alla syrier på flykt. De sista fem dagarna i november flydde 12 000 syriska flyktingar till Libanon. Det betyder hundra flyktingar i timmen. Bara till Libanon.

Vi tar emot lika många i året som under bara några timmar flyr över gränsen. Vårt bidrag är en droppe i havet men ändå avgörande för den som får skydd.

Ett av de stående argumenten är att vi ändå inte kan rädda alla, så varför besvära oss överhuvudtaget. Andra är att det inte är vårt fel att de krigar och att det är bättre att hjälpa dem i sitt hemland.

Vi kan göra mycket mer

Det är klart att vi inte kan hjälpa alla, men vi kan hjälpa fler. Vi kan göra så mycket mer. Jag vet för jag har druckit många koppar kaffe med syriska flyktingar i Finland. När man kommer dem inpå livet får siffrorna i flyktingstatistiken ett ansikte.

Det finns flera syrier i Finland som gärna skulle ta emot sina släktingar här. En syrisk mamma med två barn i Vanda säger att hon inte kan förstå varför hennes man inte får komma hit. En syrisk kvinna i Helsingfors, som har bott här länge, har kunnat bjuda in sina syskon med familjer titt som tätt innan kriget började. Nu går det inte längre.

De här släktingarna vill uttryckligen komma till Finland. De har sina nära och kära här och de har hört mycket gott om vårt land. Skulle det inte vara lätt och billigt att integrera dem då de redan har ett nätverk här?

Det är inte så våra myndigheter tänker. De syriska släktingarna kan inte få visum, för de uppfyller inte kraven, säger man på Utrikesministeriet. De kan bland annat inte bevisa att de åker tillbaka hem till Syrien igen. Våra myndigheter vet att de inte är på väg hit för att semestra utan för att ansöka om asyl.

Vill vi så kan vi

EU har krävt att Finland och andra länder ska vara mer generösa i sin flyktingpolitik, speciellt då det gäller syrier. Ett av kraven har uttryckligen varit att göra det lättare för familjemedlemmar att komma hit.

Och det är egentligen bara fråga om vilja. För om vi vill, kan vi bevilja syrierna humanitära visum. Det såg vi i fallet Lana, den fyraåriga syriska flickan, som till en början inte beviljades inresedokument till Finland. Till slut kunde hon ändå komma hit till sina släktingar med hjälp av just humanitärt visum. Inga lagändringar behövdes.

Men finns det fler fall där vi har visat generositet och humanitet?

Endast ett fåtal, säger man på Utrikesministeriet, som beviljar visumen. Regeln är att de som lyckas ta sig till de finländska ambassaderna och vill komma hit till sina släktingar förpassas till flyktinglägren och UNHCR.

Sedan kan de försöka komma hit som kvotflyktingar. Det fanns femhundra sådana chanser. Men de har alla gått för i år.