Riga 2014: Det judiska arvet
Den 1 juli 1941 intogs Riga av tyska trupper och kort därefter började en systematisk utrensning av den judiska befolkningen i Lettland. Före andra världskriget utgjorde judarna mer än 10 procent av Rigas befolkning, av dessa 40 000 personer överlevde bara ett drygt hundratal.
Om det inte fanns en skylt som visade vilken väg jag ska gå skulle jag ha haft svårt att hitta fram till adressen Mazajā Balasta dambī 8 på ön Ķīpsalā som ligger på andra sidan floden Daugava – från Rigas centrum sett.
Här levde Žanis och Johanna Lipke och deras tre barn i ett högst ordinärt trähus med ett skjul och en hundkoja på gården.
Under Andra världskriget skulle Lipkes hem komma att bli ett gömställe för tiotals judar som Lipke smugglade ut ur Rigas getto, som låg på andra sidan floden – öster om Rigas centrum i den södra stadsdelen Maskavas Forštate.
Judar i Riga sedan 1500-talet
Den 23 augusti 1939 tecknade Sovjetunionens och Tysklands utrikesministrar under den s.k. Molotov-Ribbentrop-pakten där länderna delade upp Baltikum och Östeuropa i intressesfärer. Lettland (och bl.a. Estland och Finland) ingick i den sovjetiska intressesfären.
Sommaren 1940 ockuperade sovjetiska styrkor Lettland och man tillsatte en prokommunistisk och Sovjetvänlig regering. Ett år senare, den 22 juni 1941, anföll Tyskland Sovjetunionen och en vecka senare erövrade tyskarna Riga och kort därefter hela Lettland.
I Maskavas Forštate hade det bott judar sedan 1500-talet, men i alla tider har judarna fått brottas med fördomar av olika slag: judarna hade tidvis svårt att få köpa egendomar och de var utestängda från vissa yrken. Till en början fick de judiska hantverkarna och köpmännen bara besöka staden under bestämda tider, men under 1700-talet mjukades reglerna upp – då fick t.ex. judiska guldsmeder bo inne i själva Riga.
I det fria Lettland (dvs. under åren 1918-1940) fick den judiska kulturen och traditionen lov att utvecklas och blomstra fritt.
I Riga fanns det judiska sjukhus, judiska teatrar, ett 20-tal judiska tidningar och tidskrifter publicerades (på jiddisch, hebreiska, tyska och ryska), de judiska barnen kunde gå i egna skolor, och det fanns ett flertal bönehus och synagogor runtom i staden. Judarna spelade en betydelsefull roll framför allt inom stadens livliga kulturliv.
Innan andra världskriget bröt ut räknar man med att den judiska befolkningen i Riga uppgick till ungefär 40 000 personer, dvs. ca 11 % av stadens befolkning.
När tyskarna tog makten över Riga föste man i snabb takt ihop stadens hela judiska befolkning i ett taggtrådsomgärdat getto på sexton kvarter i det s.k. Moskvadistriktet. Till gettot i Riga deporterades också en del judar från Tyskland, Österrike, Ungern och Tjeckoslovakien.
Merparten (ca 24 000) av de lettiska judarna mördades i skogsområdet Rumbula under två dagar (den 30 november och den 8 december 1941), och många skickades också till koncentrationsläger som Kaiserwald och Salaspils.
Endast 164 lettiska judar överlevde utrensningen.
Žanis Lipke – Lettlands Wallenberg
På ön Ķīpsala, finns ett museum tillägnat Žanis Lipke (1900-87). Žanis Lipke var en av de 270 letter som räddade judar under förintelsen.
Med risk för sitt eget liv lyckades Lipke och hans fru Johanna med hjälp av ett stort antal vänner och bekanta rädda livet på över 50 judar.
Under andra världskriget arbetade Lipke i ett varuhus som upprätthölls av de tyska luftstridskrafterna. Varuhuset fanns i Rigas centralmarknad, dvs. ett stenkast från gettot, och allt emellanåt lyckades Lipke övertyga sina tyska förmän om att han behövde hjälp av starka judiska män i sitt arbete.
På olika sätt lyckades Janis smuggla ut ett tiotal judar ur gettot.
Museiguiden Anna Persteina berättar att tyskarna oftast inte bokförde vilka judar som transporterades in och ut ur gettot, man räknade bara huvuden, och det hände att Janis själv tog plats i gettot för att räknas som ett får i skocken medan den befriade fången kunde fly.
När gettot i Riga stängdes i början av november 1943, lyckades Lipke också rädda ett antal judar från olika koncentrationsläger runtom i staden.
Museet – en asketisk fönsterlös byggnad i svartmålat trä - invigdes den 30 juli 2013, och står strax intill den plats där Lipke och hans familj gömde judar i en underjordisk bunker som han grävde ut strax under ett skjul.
Museet påminner de facto om ett skjul – och byggnaden är inspirerad av de gamla svarta fiskestugorna som är typiska för ön Ķīpsala, berättar Anna Persteina.
Här bodde 8-12 personer åt gången, ofta under långa perioder, och familjen Lipke försåg dem med mat, kläder, en radio och vapen.
Från bunkern lyckades Lipke efterhand transportera judarna ut ur Riga till staden Dobele i södra Lettland, där han hyrde ett hus. Lipke hade många trogna vänner som hjälpte honom att gömma undan de judar han lyckades rädda, och Lipke blev aldrig avslöjad eller förrådd.
Besökarna vandrar längs en smal korridor som leder upp till en vind där man kan bekanta sig med Lipkes liv och framför allt hans våghalsiga och osjälviska verksamhet för att rädda livet på så många judar som möjligt.
Här uppifrån kan man också se ner i en grop som mäter 3 x 3 meter – gropen påminner om den underjordiska bunker som fanns bara några meter härifrån.
Mittenpartiet i byggnaden består av en symbolisk judisk sukka, dvs. en hydda som ska symbolisera de tillfälliga boningar som israeliterna uppförde under den 40-åriga vandringen från Egypten till landet Israel.
Det finns inga fönster i byggnaden, lite ljus silar in genom bräderna – besökarna ska få en liten uppfattning om hur det är att vistas i ett mörkt utrymme utan tillgång till dagsljus.
Den svenska författaren och f.d. politikern Per Ahlmark (som också är en av grundarna av den religiöst och politiskt obundna organisationen Svenska kommittén mot antisemitism) har kallat Žanis Lipke för ”Lettlands Wallenberg” – såväl Raoul Wallenberg som Žanis Lipke drevs av en stark känsla för rättvisa och en uppfattning om alla människors lika värde.
De som kände Žanis Lipke vittnar om att han var en man som avskydde våld och som inte kunde godta diskriminering eller förföljelse av människor på grund av nationalitet, eller på grund av politisk eller religiös övertygelse.
Žanis Lipkes minnesmärke/museum är ritat av den lettiska arkitekten Zaiga Gaile, och är ett av tre utvalda museer som tävlar om Det europeiska museipriset (European Museum of the Year Award) 2014 - det mest prestigefyllda museipriset i Europa som årligen delas ut i maj (i år delas priset ut den 17 maj).
Enligt juryn är museet över Žanis Lipkes minne ”ett litet vackert museum, som förmedlar ett mycket starkt människorättsbudskap och berättar den fängslande historien om Žanis Lipke och hans familj, vanliga letter utan judiskt påbrå, som räddade över 50 judar från ghettot i Riga under andra världskriget. Det är ett unikt museum som handlar om förintelsen, ett museum som inte tar fasta på offrets historia och som berättar en historia med ett lyckligt slut. Historien är lokal men bär på ett universellt budskap om mod, medborgarskap och solidaritet.”
De övriga nominerade museerna är Bildmuseet i svenska Umeå och Baksi-museet i Bayburt i Turkiet, ett museum som presenterar modern konst och traditionellt hantverk.
Besök på Gettomuseet
I hörnet av Gogola iela och Dzirnavu iela finns ruinerna av Den stora synagogan: fredagen den 4 juli 1941 (bara tre dagar efter att tyska trupper intagit Riga) tvingades hundratals judar ner i synagogans källare, och därefter sattes synagogan i brand.
Intill ruinerna har man rest ett minnesmärke över de letter som tillsammans räddade över 400 judar undan Förintelsen, bland dem Žanis Lipke.
Före andra världskriget fanns det närmare 200 synagogor och bönehus i Lettland – idag finns en enda synagoga kvar i Riga (Peitav shul på Peitava iela 6), och den står kvar tack vare att man riskerade att bränna ner en intilliggande kyrka om man skulle ha stuckit den i brand …
I korsningen mellan Turgeneva iela och Maskavas iela, alldels på gränsen till det forna gettot, öppnade man hösten 2010 ett museum där man bl.a. kan ta del av dokument och fotografier som visar hur livet såg ut i gettot, och också läsa namnen på alla de över 70 000 judar från hela Lettland som avrättades under Förintelsen.
Under den tyska ockupationen av Lettland fanns det sammanlagt 46 fängelser, 18 getton och 23 koncentrationsläger, s.k. arbets- och fostringsläger, i landet.
Gettot i Riga upprättades i oktober 1941 på ett avspärrat område mellan Maskavas iela och Kalna iela. Här samlades judar från hela Lettland, och så småningom anlände också transporter med närmare 20 000 judar från Tyskland, Tjeckoslovakien, Ungern och Österrike till lägret.
På museiområdet har man byggt upp ett grönmålat trähus på två våningar – huset fanns ursprungligen på adressen Mazā Kalna iela 21 inne i gettoområdet. I huset bodde som mest 30 personer. Fyra kvadratmeter var måttet på vars och ens levnadsrum.
När man besöker Moskvadistriktet idag kan man se stora delar av den gamla bebyggelsen – ungefär 250 byggnader från gettotiden finns kvar, många av dem är dock i mycket dåligt skick. Men de flesta fastigheter är K-märkta och får inte rivas.
Judiska museet
Inne i centrala Riga (på Skolas iela 6) ligger Judiska museet, ett museum som sedan 1989 finns i en byggnad som i tiderna inhyste den gamla judiska teatern.
I museets samlingar finns närmare 14 000 föremål och dokument med anknytning till judarnas historia i Riga från 1500-talet till år 1945: familjefotografier, dagböcker, tidningsartiklar, teateraffischer, exempel på antisemitisk propaganda, brev som smugglats ut ur fångläger osv.
År 2011 var ca 6 400 judar registrerade i Riga. Judarna i Lettland idag är efterkommande till dem som överlevde Förintelsen och till dem som flydde undan förföljelserna till Sovjetunionen.
Läs också de andra artiklarna i serien om Riga 2014:
Allmänt om kulturhuvudstadsåret i Riga.
' /%3E%3C/svg%3E)
