Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

"Nästa gång ni säger att jag är konstig säger jag tack"

Från 2014
Uppdaterad 01.04.2014 14:52.

Vill jag dö med värdigheten i behåll eller vill jag kanske att världen blir lite roligare tack vare mig, frågar sig tv-profilen Anne Hietanen som vill slå ett slag för bydåren.

Jag ogillar uttrycket ”att bjuda på sig själv” eftersom man ofta säger det med höjda ögonbryn. "Hon bjuder minsann på sig själv”, ja då förstår man att det är en person som helt enkelt är lite för mycket. ”Han bjöd riktigt på sig själv”, betyder att han skämde ut sig riktigt ordentligt och tur att det inte var man själv som höll på så där.

Jag älskar alla som bjuder på sig själv, för mig är det synonymt med att vara givmild med sig själv och sin personlighet. Det som vissa kan se som självupptagenhet och flambojans ser jag som mod. Mod att sjunga en sång eller klä sig i konstiga kläder och på så sätt utsätta sig för omgivningens kritik. Mod att använda gummistövlar året om och inte bry sig ifall man blir kallad för bydåre.

Jag älskar bydårar och jag hoppas att jag snart själv är en. Jag älskar den som kommer till hemmafesten och bjuder på skämt utan att bry sig om man skrattar med eller åt henne. Däremot har jag lite svårare för snåljåparna som sitter tysta och trycker i soffan. De som överlägset och girigt observerar allt som händer i rummet, men aldrig själva deltar och beter sig som betalda kritiker. De hävdar att de inte alls tror att de är bättre än någon annan, de är bara blyga försvarar de sig kanske. Nå, vem är nu inte blyg säger jag, vi föddes alla lika nakna och lika skamsna. Det om något är en smula självupptaget, att gömma sig bakom sin egen blyghet så att man aldrig själv behöver bidra med något.

Vill jag dö med värdigheten i behåll eller vill jag kanske att världen blir lite roligare tack vare mig? Det här är tankar som kommer till mig när jag intervjuar amatörskådespelaren Anders Sandelin. Till vardags säljer han lägenheter, på fritiden spelar han teater. Det här är en man som inte snålar med sig själv. Det här är en man som lyser när han står på scenen och som lämnar ett avtryck hos alla i publiken.

Kanske vi som brukar sitta sura med kritikerhatten på huvudet och avundsjukt blänga på allt fjantigt som händer på scenen kunde kliva ut ur vår egen viktighet och hoppa upp på scenen? Kanske iklädd lösbröst och en tokig hatt. Varför inte? Livet blir ungefär så roligt man gör det till, om ens det. Vill du ha rätt eller vill du ha roligt?