Fortfarande inga krav på alternativ vård

Det finns ingen lag som reglerar alternativa vårdformer i Finland. Redan för fem år sedan lovade social- och hälsovårdsministeriet snabba åtgärder, men det saknas fortfarande aktivitet. Det går emot rekommendationer från Världshälsoorganisationen och frustrerar utövarna av alternativ vård.

Alternativmedicin avser behandlingsformer som inte är vetenskapligt erkända av den officiella vården. Ändå har en femtedel av européerna provat på alternativ vård, och allt fler seriösa utövare registrerar sig i förbund med medlemskrav.

Eia Friman är terapeut inom kinesisk medicin. Som styrelsemedlem i SKILL, Finlands förbund för kinesisk medicin, vill hon att patienterna ska kunna lita på att vården möter en given standard.

- Vi jobbar hårt med att få en enhetligare utbildning för våra terapeuter. I den här lagen hoppas vi att kunna få fram rekommendationer som hjälper alla som vill använda alternativ vård.

Både utövarna och Världshälsoorganisationen WHO vill att alternativa vårdformer kartläggs så att de kan användas sida vid sida om officiell vård. Läkarförbundet motsätter sig det här. I Finland krävs forskningsresultat på att en vårdform verkligen är till nytta innan den kan finansieras med offentliga medel.

- Vi tycker inte att det finns någon alternativ vård. Man säger inte heller alternativ juridik eller alternativ teologi, säger Hannu Hallila, viceverksamhetsledare på Läkarförbundet.

I Sjutton europeiska länder pågår ändå en integration av alternativa vårdformer. Överläkare Teppo Heikkilä på Social- och hälsovårdsministeriet berättar varför Finland stampar på stället:

- Officiell vård saknas i många u-länder. Då kan det vara bättre att patienter får behandling som baserar sig på folkmedicin i stället för att de blir utan vård. Det är det här som ligger bakom WHO:s rekommendation.

På kort sikt vill Social- och hälsovårdsministeriets inte integrera alternativa vårdformer i den officiella vården. I stället finns planer på att i samarbete med Arbets- och näringsministeriet begränsa dem, enligt en svensk modell. I Sverige får endast etablerade västerländska metoder ingå i vården av till exempel barn, gravida och cancerpatienter. Men ärendet skjuts antagligen på till nästa regeringsperiod.

- Just nu har saken inte framskridit eftersom ministeriet har haft mera angelägna uppgifter, säger Heikkilä.

Utövare av alternativ vård vill att man hoppar direkt till nästa skede av regleringen. Ett förslag är att alla utövare måste registrera sig, men att de olika vårdformernas förbund utformar specifika medlemskrav. Den här modellen har tagits till bruk i Danmark, Island och i Norge. Läkarförbundet underkänner både integration och det här sättet att reglera. De kallar alternativa vårdformer för placebovård. Också inom skolmedicinen finns bevis på
placeboeffekt.

- En vit rock höjer blodtrycket och vissa mediciner har påvisats ha mycket stor placeboeffekt, säger Friman.

Läkarförbundet medger placeboeffekten, men anser att den inte förekommer i lika hög grad i de officiella medicinerna.

- Vi tycker att det är oetiskt att använda något som man redan i början vet att bara ger placeboeffekt, säger Hallila.

I dagens läge finns inga nationella krav på den alternativa vården i Finland. För att kunna orientera sig i djungeln av utövare kan man använda sig av förbundens medlemsregister. Där hittar man terapeuter som uppfyller minikraven.

- En gedigen utbildning med minst 24 studiepoäng i västerländsk medicin, vidareutbildningar två gånger om året och en patientansvarsförsäkring krävs för att bli medlem i förbundet för kinesisk medicin, berättar Friman.

Det tar ungefär fyra år att utbilda sig till terapeut inom kinesisk medicin. Läkarförbundet tycker inte att det räcker.

- En behandlingsmetod blir inte bättre bara för att personen är utbildad. Faran är om de leder till att patienter slutar att ta viktiga mediciner, säger överläkare Hannu Hallila.

Alla parter poängterar patientsäkerhet, men är inte överens om hur den bäst upprätthålls.