Akuthjälp för kuten "Esbo"
I tisdags kravlade en liten två veckor gammal kut upp på land vid Gallen-Kallela Museet i Esbo. Kuten var illa medtagen och vägde bara 15 kilogram, vilket är hälften av vad en kut i den åldern borde väga.
Kuten hade dragits mot land av en isbrytare. Han räddades av brandkåren och fördes till Högholmens sjukhus för vilddjur. Där tog veterinären Sanna Sainmaa emot honom.
- Kutarna döps alltid enligt var de hittas, så därför heter den här kuten Esbo, berättar Sainmaa om nykomlingen.
Sainmaa berättar att de brukar få in ungefär två till tre gråsälskutar per år.
- I något sklede har de tappat kontakt med mamman. De är beroende av mjölk så då brukar de kravla upp på land och det är då människor hittar dem. När de kommer hit matas de med slang. De får en fisksörja som bygger upp fettlagret på dem, berättar Sainmaa.
Esbo mår redan bättre, men det är svårt att säga när han blir helt återställd.
- Återhämtningen beror på när han kan börja äta själv. När de äter själva är det lättare att få i dem tillräckligt med näring, men vi hoppas att han återhämtar sig snart, säger Sainmaa.
Vasa fann Esbo
Det finns ändå en ljuspunkt i Esbos sorgliga historia. Tidigare i våras hittades nämligen en liten kuthona i Vasa, som enligt traditionen döptes till "Vasa". Hon var ännu svagare än sin ödesbror men när hon fick sällskap började hon återhämta sig.
- Kutarna är väldigt stresskänsliga och Vasa saknar sin mor, så att få en likadan kompis hjälper återhämtningen.
Esbo och Vasa återhämtar sig nu i en bur där de har en liten bassäng, men största delen av tiden tillbringas ändå under värmelampan.
- De har inte ett tillräckligt tjockt späcklager så de fryser, därför trivs de bäst under lampan, berättar Sainmaa.
Esbo och Vasa ska nu vara på Högholmen fram till mitten av sommaren och sedan släpps de ut i Östersjön.
- Vi släpper ut dem i ett skyddat område utanför Helsingfors, berättar Sainmaa.
En frisk kut har ingen hals
Sainmaa berättar vad man bör vara uppmärksam på om man misstänker att en sälkut är i behov av hjälp.
- Om man följer med situationen en tid och inte ser mamman, eller om den börjar röra sig konstiga vägar som tyder på att den letar efter sin mamma, då ska man reagera, säger Sainmaa.
En sälkut som irrat bort sig är ofta undernärd.
- Om huden är skrynklig och den har en tydlig hals så är den för mager. En sälkut ska inte ha en hals, berättar Sainmaa.
Hon uppmanar alla som stöter på en kut som ser ut att vara illa däran att kontakta Högholman och be om råd.
- När de kommer hit väger vi dem och kollar efter skador och infektioner. Först ger vi dem vätska och så småningom börjar vi utfordra dem. Man måste vara jätte försiktig i början. När de är undernärda tar tarmen inte emot näring, förklarar Sainmaa.
"Hämta inte harungar"
Förutom sälkutar berättar Sainmaa att det är vanligt att människor hittar skadade ekorrar, fåglar och igelkottar under våren.
- Vi brukar uppmuntra att folk ringer oss först så kan vi avgöra situationen. Men även om djuret är så illa medtaget att det kommer att dö, till exempel en fågel med en bruten vinge, så kan man hämta in det för avlivning. På så sätt behöver det inte lida, säger Sainmaa.
Hon vill ändå ge ett varningens ord till alla djurvänner därute.
- Harungar ska man inte hämta hit för de har ofta sin mamma i närheten. De diar endast två gånger om dagen så det kan hända att mamman i närheten fast man inte ser henne, och ungarnas överlevnadsprocent här är väldigt låg berättar, Sainmaa.