Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Edith Södergran började dikta på tyska

Från 2014
Uppdaterad 04.05.2016 09:27.
Edith Södergran som frimärke

Från 1902 till 1909 besökte Edith Södergran (1892 – 1923) Die deutsche Hauptschule zu St. Petri i Sankt Petersburg. Den 9 januari 1907 började hon skriva dikter. På tyska. Hennes ungdomsdiktning fram till 1909 finns bevarad i det såkallade vaxdukshäftet. I det stora hela är det fråga om rätt beskedlig lyrik med mycket Herz und Schmerz. Det mesta som sagt på tyska. Var och varannan dikt handlar om en viss Henri Cottier, skolans franskalärare som Edith älskade på tonårsvis.

Skolspråket var tyska och Edith Södergran behärskade språket mer än väl. Sämre ställt var det däremot med hennes svenska. Av någon anledning bytte hon på hösten 1908 sitt diktarspråk. Från tyska till svenska. Den 22 september 1908 skrev hon sin sista dikt på tyska, efter det är det bara svenska som gäller. Och det måste sägas att hennes svenskspråkiga ungdomsdikter inte är alls lika stilsäkra och har inte samma flyt. Men hon fick inte heller undervisning i sitt egentliga modersmål svenska och hennes kunskap om svensk stavning och grammatik har varit vacklande. Man kan spekulera om det var en av orsakerna att hon samtidigt med språkbytet lämnade rimmen och metriken dithän?

Hur som haver finns det en och annan liten pärla bland hennes tyskspråkiga dikter som den här nedan som hon skrev den 21 augusti 1907. Kyrkan hon skriver om är Uppståndelsekyrkan som byggdes på den plats tsar Alexander II mördades 1881. Kyrkan blev färdig samma år som Edith Södergran skrev dikten.

Uppståndelskyrkan i St. Petersburg
Bildtext Uppståndelskyrkan i St. Petersburg

Där tsar Alexander den andra
Mördades ringlar sig kön
Av troende ryssar som samlas
I den nybyggda kyrkan till bön.

I smaklöst skrikande färger
Lyser Marsfältets nyaste tak
Och talar sitt tydliga språk om
Tsar Nikolajs tycke och smak.

Bortom Nevafloden den gröna
Stiger solen upp i sin glans
Och kyrkans tallösa lökar
Är redo för en flammande dans.

Den skimrande, glimrande solen
Glänser upp allt det som är matt
Och förser kupolernas grannlåt
Med guldstoft och pärlande skratt
___________________________

Wo einst Alexander der Zweite
Gemordet wurde, da steht
Eine Kirche und gläubige Russen
Versammeln sich dort zum Gebet.

Geschmacklos, in schreienden Farben,
Erglänzt sie vom Marsfelde aus
Und spricht in beredsamer Sprache
Vom Kunstsinn des Zar Nikolaus.

Und hinter der grünlichen Newa
Steigt strahlend die Sonne hervor
Da strecken die zahllosen Zwiebeln
Der Kirche die Köpfe empor.

Die schimmernde, flimmernde Sonne
Erglänzt dann in goldener Pracht,
Und streift die geschmacklosen Kuppeln
Mit herrlichem Golde und lacht.

(Översättning till svenska: Peter Lüttge)