"Jag blir ständigt påmind om den dagen"

Det har gått ett år sedan Boston skakades av bombattackerna på maratonloppets målområde. För de svårast skadade har det varit en lång väg mot tillfrisknande. Vår USA-korrespondent Mette Nordström har träffat en av dem som har fått vänja sig vid ett nytt liv efter bombdådet.

JP Norden sitter på soffkanten i sin mammas hus i Stoneham utanför Boston, och tar av sig sin benprotes. Samtidigt berättar han vad läkaren frågade honom strax efter attentatet.
- Är du en kämpe? För att behålla dit ben måste du kämpa.

Det handlade om att rädda den lilla del av benet som han hade kvar under knät, eftersom det är så mycket lättare att röra sig om man har knäleden kvar. JP säger själv att lyckligtvis så klarade han alla operationer

Han är 34 år gammal och har redan lite silverstänk i det mörka bakåtkammade håret. Protesen står ensam på golvet för han vill visa hur man transplanterade hud från både ryggen och låret till den högra benstumpen.

Den långa vägen mot tillfrisknande

Den 15 april förra året förändrade både hans och brodern Pauls liv för alltid.

De hade tillsammans med Pauls flickvän kommit för att heja på en kompis som tävlade i Boston Marathon och stod därför nära mållinjen. När den första bomben briserade hann de nätt och jämnt lyfta flickvännen över ett stängsel, för bara 12 sekunder senare exploderade det igen. Den andra bomben var utplacerad alldeles bakom dem.

Händelseförloppet finns dokumenterat i den bok som bröderna nyligen gav ut med titeln ”Twice as strong”. På pärmen står de bägge demonstrativt med armarna i kors över bröstkorgen och med benproteserna synliga under de långa sportshortsen.

För också brodern Paul förlorade sitt högra ben i attentatet.

- Det har varit både framgångar och motgångar, och när jag blickar tillbaka så känns det som om det hade gått mera än ett år, menar JP som i samma andetag ändå intygar att han är nöjd med hur långt han har kommit även om det har tagit tid.

Sedan en och en halv månad tillbaka har han kunnat gå med sin benprotes utan att använda kryckor. Men protesen är samtidigt en ständig påminnelse om bombattentatet, nu när livet stegvis börjar återgå till den nya vardagen.

Rättegången inleds i höst

Det handlar om två bröder som blev offer, och två bröder som utpekas som gärningsmän.

Den idag 20-åriga Dzjochar Tsarnajev sitter isolerad i ett specialfängelse drygt 50 kilometer utanför Boston. Rättegången mot honom ska inledas i höst och åtalspunkterna är så många att han riskerar att dömas till döden. Hans försvarsadvokat anser att han blev vilseledd av sin sju år äldre broder Tamerlan som dödades i en eldstrid med polisen.

De hemmagjorda bomberna var utplacerade i ryggsäckar på ungefär 200 meters avstånd från varandra längs den sista sträckan på Boylston Street. De dödade 3 personer och skadade över 260, och under polisjakten som drog igång efter attentatet sköts ytterligare en polis ihjäl.

Under det år som har gått har man hittat bevis mot bröderna Tsarnajev, men inte några entydiga förklaringar till det värsta attentatet på amerikansk mark sedan 11 september-attackerna.

När JP säger att han inte tänker på förövarna så har hans mamma Liz Norden en helt annan inställning. Hon lovar att varje dag sitta i rättssalen.

- Jag kanske aldrig får några svar men för att själv kunna bearbeta det som har hänt så vill jag veta vad det är för en person som kan göra så här, säger hon.

Penninginsamlingarna har hjälpt till

För bröderna handlar framtiden nu om att så småningom hitta nya jobb, och framför allt om att få ihop tillräckligt med pengar för att finansiera de benproteser som de blir tvungna att byta ut med jämna mellanrum.

Som så ofta i USA har man ordnat många välgörenhetsinsamlingar för Bostonbombningarnas offer, och responsen har varit alldeles överväldigande.

- Folk har visat hur mycket de bryr sig om oss, och det handlar inte bara om pengar. Vi fick t.ex. kort av skolbarn, och stöd inte bara i USA utan från hela världen. Det inger ett hopp om att människor ändå är goda, säger JP.

I år hålls Boston Marathon den 21 april, och medan Liz säger att hon inte tänker finnas i publiken så menar JP att det blir troligen som förra året - han beslutar kvällen före hur han gör.

Mette Nordström, Boston