Breven och de undantryckta tårarna
När Caj Grundström från Sibbo var sex veckor gammal stupade hans far, Holger Grundström, under en nattlig strid på Karelska näset. Nu flera år senare har han äntligen läst sina föräldrars brevväxling och tillåter sig själv att gråta.
När Caj Grundström från Sibbo var sex veckor gammal stupade hans far, Holger Grundström, under en nattlig strid på Karelska näset.
Samma morgon skrev den unga hustrun och mamman Elvi Grundström ännu i ett brev till sin älskade: "Jag har varit och lagat mig fin i håret tills du ska komma hem. Hoppas nu bara att permissionen blir av den här gången. Vi väntar så på dig, Pappis."
Under åren vid fronten skrev det älskande paret hundratals brev till varann, ibland flera per dag. Breven förpassades sedan upp på vinden. Det blev tabu att tala om den stupade pappan.
Caj växte upp och mamma Elvi gifte om sig och Caj fick syskon. Men någonting saknades. "En riktig karl gråter inte", fick han lära sig, enligt tidens anda.
Det var först drygt sextio år senare som Caj kunde börja tala om sin pappa och uttrycka saknaden efter honom i ord. Finlandssvenska Krigsänkebarn r.f grundades så sent som 2005.
Många medlemmar säger att föreningen har förändrat deras liv. Äntligen, för första gången, kunde man tala om det man mest av allt velat tala om i hela sitt liv: pappa.
Några av krigsbarnen har än i denna dag inte vågat läsa pappans brev från fronten, fast de har dem i förvar.
Man är rädd för att ilskan och frustrationen över kriget, sorgen över att ha förlorat sin far och över alla svårigheter som kom av det ska växa sig för stora.
De flesta som vågat öppna sig och gå in i smärtan och sorgen vittnar om att livet blivit gladare och ljusare efter det. Stärkt av andra krigsänkebarns berättelser om hur givande det varit att läsa den stupade pappans brev, tog även Caj fram stegen och klättrade upp på vinden.
Över 800 brev väntade honom där. Tillsammans med sin fru Anne sträckläste Caj breven under några månaders tid. Genom breven har han lärt känna sin pappa och fått en inblick i hurudan han var som människa.
- Mest av allt är det omtanken och den konkreta omsorgen de har om varandra som är ständigt närvarande, påpekar Caj.
Genom att läsa breven har Caj äntligen fått det som han mest längtat efter hela sitt liv: känslan av närhet med sin far. Det är stort.
- Nu kan ingen längre säga till mig att jag inte får gråta, säger Caj.
Den gråten är befriande och rymmer hela känslospektret hos en livs levande människa.
Regi: Barbro Björkfelt.
' /%3E%3C/svg%3E)
