Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Jethro Tull är död – Leve Ian Anderson!

Från 2014
Uppdaterad 29.10.2015 09:44.

Det kan inte hjälpas – sanningen måste fram. Homo Erraticus är den bästa skiva Ian Anderson gjort på flera år. Till och med bättre än Thick As A Brick 2. Och definitivt bättre än de sista skivorna med Jethro Tull. Dessutom låter den mer Jethro Tull än de flesta av Ian Andersons soloskivor. Snacka om dubbelbonus.

Ian Anderson / Homo Erraticus (Album Teaser)

Homo Erraticus återvänder Ian Anderson till den fiktiva karaktären Gerald Bostock (alias Ian Anderson) som vi minns från skivorna Thick As A Brick (1972) och Thick As A Brick 2 (2012). På TAAB mötte vi för första gången det 8-åriga underbarnet Gerald Bostock och på TAAB2 blev vi presenterade fem olika möjligheter hur det kunde ha gått för honom 40 år senare i livet. Liksom på den första TAAB-plattan är texterna den här gången skrivna av den påhittige och påhittade mr. Bostock. Texterna blir samtidigt något av en blick över Storbritanniens historia ända från urminnes tider ända in i framtiden. Här finns ett migrationstema som känns rätt kontemporärt med tanke på dagens värld och Europa i synnerhet där invandrare fortfarande ofta är förvånansvärt ovälkomna. I synnerhet med tanke på att vi alla i något skede varit invandrare. Ursprungligen kommer vi ju alla någon annanstans ifrån som Anderson/Bostock säger. Rent musikaliskt påminner Homo Erraticus närmast om TAAB2, men med kryddor från Tull-plattor som A Passion Play, Heavy Horses och A. Kryddor som gör Homo Erraticus till ett par snäpp bättre än Thick As A Brick 2. Bandet är ungefär det samma på bägge album vilket förstås även det ger skivorna ett mer enhetligt sound. Musikerna låter dessutom sällsynt inspirerade här vilket smittar av sig till lyssnaren. Åtminstone om den lyssnaren är jag, vilket jag tacksamt nog är. Glädjande är också att märka att sångaren och skådespelaren Ryan O'Donnell här fått mer utrymme. Han blev bekant redan från TAAB2 och den efterföljande turnén som Ian Andersons andre sångare – ett uppdrag som O’Donnell utförde med bravur. Deras respektive röster kompletterar varann på ett synnerligen sympatiskt sätt och ger helheten en extra dimension. Dessutom ger det Ian Anderson möjligheten att kombinera sång och flöjt på ett sätt han egentligen aldrig tidigare kunnat göra.

Ian Anderson / The Making of Homo Erraticus (teaser)

Redan Thick As A Brick 2 valde Ian Anderson att ge ut under eget namn i stället för som en Jethro Tull-platta. Det trots att den byggde på en gammal J.Tull-skiva. Och nu har Ian Anderson meddelat att han helt lagt ner Jethro Tull. Dels för att han egentligen aldrig gillat det bandnamnet – ett namn som deras dåvarande agent föreslog för dem år 1968. På den tiden betydde namnet Jethro Tull ingenting för Ian Anderson, så han tyckte att det får väl duga tills de hittar på något bättre. Men innan de hann kläcka ett annat namn för bandet, så hade de fått skivkontrakt, slagit igenom och sedan var det liksom litet för sent att göra något åt saken. Sedermera fick Ian Anderson veta att den riktige Jethro Tull var en brittisk pionjär inom det agrikulturella området. Hans största bedrift var att år 1701 utveckla en hästdragen såningsmaskin som blev en viktig del inom det brittiska jordbruket. Och det här har stört Ian Anderson i flera års tid redan – hur han med sitt bandnamn orättmätigt tagit bort uppmärksamheten från den sanne innehavaren av namnet Jethro Tull. Eftersom det ändå varit Ian Anderson som skrivit nästan alla Jethro Tull-låtar, så vill han nu under sina skymningsår (eller döhalvan som vi säger här hos oss) ge ut sin musik under eget namn. Och trots att jag är en inbiten J.Tull-diggare, så är det riktigt helt okej för min del. För det är ju ändå musiken som är viktigast och är den så här bra som på Homo Erraticus så är det bara att tacka och ta emot.

Ifall någon undrar vad det blivit av Jethro Tulls gamle gitarrist Martin Barre, kan jag upplysa er om att han inte bara lever och mår bra – även han har rätt nyligen gett ut en ny soloskiva med dels eget material och dels gamla Tull-låtar i nya versioner. Han har också turnerat med sitt band Martin Barre's New Day där man kunde hitta Jonathan Noyce, även han känd från Jethro Tull. Och på tal om turnéer torde det tyvärr dröja något innan vi får höra Homo Erraticus live här hos oss. Men det väntar jag gärna på. Tills dess tänker jag fortsätta spisa min deluxe-utgåva av Homo Erraticus. En skiva som bara fortsätter att växa.

Ian Anderson / Interview (edit) (from Homo Erraticus Deluxe Edition)

Ian Anderson / Homo Erraticus Tour Trailer 2014 (UK+EU)

Ian Anderson / Homo Erraticus

Dan Eskils musikbar

Kurt Cobain i New York Coliseum 14.11.1993.

Kurt luktar litet konstigt

Dags att lyfta fram kopplingen mellan Nirvana och jazz?

Obskyr vinyl 2: Yellow Dog / Beware Of The Dog

Fick topp 10-hit med Just One More Night.

Morrissey är en mästare på ord

Självbiografin fortsätter på den vältaliga linjen.

Obskyr vinyl 1: Scott Merritt / Serious Interference

Udda skivfynd ur mitt eget ödmjuka lilla diskotek.