Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Mette Nordström: Den krossade amerikanska drömmen

Från 2014
Uppdaterad 29.04.2014 13:49.
Mette Nordström arbetar för Svenska Yle.
Bild: Yle

I USA är det inte längre en självklarhet att kunna skapa sig ett bättre liv än den förra generationen. De rika blir bara rikare, samtidigt som det går allt sämre för den amerikanska medelklassen, rapporterar vår USA-korrespondent Mette Nordström från maktens kvarter i Washington

Demonstranter i Florida utanför storbanken JP Morgan Chases bolagsstämma 2012.
Bildtext Demonstranter i Florida utanför en storbanks bolalgsstämma 2012.
Bild: EPA/EDWARD LINSMIER

När jag häromdagen hade besökt senatens pressavdelning beslöt jag att promenera hem i det vackra vårvädret. Jag viker därför in på mäktiga Pennsylvania Avenue som troligen är den mest kända gatan här i Washington.

Själva namnet kanske inte säger så mycket men jag tror att också många finländare som inte ens har besökt Washington har sett bilder av den här mångfiliga avenyn som leder till och från en av de mest avbildade byggnaderna i hela USA, kanske i hela världen. Det är det massiva Kapitolium med sin kännspaka vita kupol, som ju är den amerikanska kongressens hem

Jag hinner inte ta många steg innan jag stöter på den första turistgruppen. Det är ett halvt dussin amerikanska tonårsflickor och en av dem viftar mot kongressbyggnaden och vänder sig till de andra och frågar: Är det där Vita Huset? Jo-o, det är Vita Huset, bekräftar en annan av dem.

Det är inget skämt, ingen skrattar, och man kan ju bara undra i vilken skola de har gått om ingen i gruppen kunde se en skillnad mellan det egna landets presidentpalats och riksdagshus. För mina tankar går faktiskt osökt till det amerikanska skolsystemet, som är så erkänt dåligt och ojämlikt att det rentav är ett hot mot det mest amerikanska, det vill säga den så kallade amerikanska drömmen.

Ni vet den där som handlar om hur alla i USA har en möjlighet att arbeta upp sig och bli framgångsrika

"Systematiska ojämlikheter"

Fast så är det ju inte längre, och det börjar redan i skolan. Ett barn från en fattig familj eller ett barn som tillhör en etnisk minoritet hamnar högst sannolikt i en skola med dåliga och underbetalda lärare där nivån på undervisningen är så låg och kraven på eleverna så ringa att eleverna redan i det här skedet riskerar att slås ut.

Eller som en rapport från Stanforduniversitetet beskriver det: ”Inget annat utvecklat land har så djupa och systematiska ojämlikheter...inget annat utvecklat land har så genomgripande staplat upp oddsen mot så många av sina barn”.

Jag promenerar vidare och lämnar de turisttäta kvarteren och svänger i stället in på en sidogata som leder till Chinatown, den stadsdel som Washington inte är så känd för. Fast så värst kinesisk är Chinatown nog inte längre, bara en femtedel av invånarna här har asiatiskt ursprung, och det är endast en del av skyltarna och de kinesiska matrestaurangerna som bär på det gamla arvet.

I stället är det den välkända amerikanska konsumismen som har tagit över, för här finns alla tänkbara affärskedjor, och en eftermiddag som den här också massor av människor. En del står bara och hänger med vänner, andra är på väg med tunnelbanan till de långt ifrån välbärgade förorterna.

Jag tänker på ett träffande citat av en sociolog i en tidningsartikel ”Amerika är en plats där lyxvaror är billiga och förnödenheter dyra. En storbilds-TV kostar mycket mindre än i Europa, men hälsovårdskostnaderna kommer att knäcka dig, konstaterar han.

Medelklassen i kris

Och det handlar inte bara om de fattiga, det handlar också om medelklassens kris.

Den lilla gruppen rika i USA blir nämligen bara rikare, medan alla andra amerikaner har fått det svårare. Och det betyder att den amerikanska medelklassen inte längre är världens mest välbärgade medelklass, vilket man var i flera decennier ända från 1960-talet framåt.

New York Times förklarar det med att jämföra med Kanada och många västeuropeiska länder. Förutom ett dåligt undervisningssystem har USA en svag löneutveckling med låga minimilöner och tandlösa fackföreningar, och ett statsmaskineri som inte fördelar skattepengarna lika jämlikt som man gör i Europa eller hos kanadensarna.

Det är visserligen politiskt korrekt i alla tänkbara läger att hänvisa till den krisdrabbade amerikanska medelklassen. Men med ett politiskt system som så starkt dikteras av mäktiga företagsintressen som pumpar in ofantliga summor till valkampanjerna, och där invalda politiker förväntas vara lojala mot sina finansiärer ska man inte räkna med några förändringar inom kort.

Allt flera säger därför att den amerikanska drömmen idag är just det – bara en dröm.

Diskussion om artikeln