Sex böcker som hjälper dig att leva

Det finns en oändlig mängd med böcker här i världen och tiden är begränsad. Samtidigt vill man vara allmänbildad och kunna tala om böcker med folk. Då inställer ju sig frågan hur man ska välja? Vad ska man genast välja bort? Och hur många sidor ska man läsa i en bok innan man ger upp? Och vilken sorts böcker rekommenderar du för mig som är intresserad av verkliga händelser och gillar en knapp litterär stil (ett välvalt adjektiv - inte fem dåliga!)
Anna, Helsingfors.

Kära Anna! Om du stiger ner i en flod och hämtar vatten med en matsked, då får du måttet på hur mycket av världslitteraturen du hinner läsa under din livstid.

En annan sak är att man ofta läser rätt böcker vid fel tidpunkt. När jag nyligen läste filosofen Georg Henrik von Wrights essäsamling Att förstå sin samtid, märkte jag att texten kändes vagt bekant.

Jag minns att jag hade läst essän om Tolstoj och hans religion, jag mindes också var jag hade läst boken: På en väns sommarö nära Dalsbruk. Men det enda jag erinrade mig från de dagarna var inte boken, utan den skräckinjagande motoriserade vedklyvaren som slungade ut klabbar i en glänta i skogen.

Det får mig att tänka på den dementa ex-presidenten Ronald Reagan, som en gång passerade sin bokhylla och pekade på sin självbiografi med orden: This is one of my trees.

Det finns en logik i Reagans kommentar. Och den går djupare än det faktum att de flesta böcker är gjorda av papper. Det går trådar av samband mellan alla människans nedtecknade tankar. Det finns ett sammanvuxet lövverk i bokskogen. Drar man i en rot skälver en oväntad gren långt borta. Så fungerar också internet, som är en elektronisk modell av vår äldsta form av vetande.

Se på de gamla luntornas notapparater, där man liksom kunde klicka sig fram till oanade böcker i djupt nergrävda i civilisationens nedersta segment.

Skulle jag ha läst en filosof som kunnat tävla med vedklyvaren i slagkraft och effektivitet – till exempel Nietzsche eller Schopenhauer – så skulle kanske läsningen ha satt sina spår, Det var Nietzsche som en gång skrev: "Där jag spiller mina ord växer inget gräs längre."

Jag hoppas att mina ord har den motsatta effekten, Anna.
Men bara de bästa skribenterna kan konkurrera med en vedklyvare.

Även jag känner de gamla och nyanlända författarnas anklagande blickar, de dyker upp i bloggflödet och nyhetsforsen, men vi känner oss drabbade av en ny sorts matthet, en flackhet i uppmärksamheten, en oro och en kronisk oförmåga att stanna upp och försänka oss i en text.

Jag lider själv av samma defekt. Läsandet blir ett planlöst skummande. Bara genom att skriva återfår man sitt kognitiva ekvilibrium. Men vi måste också lära oss att läsa på nytt.

Det första du ska välja bort är deckare. I synnerhet tjocka svenska kriminalromaner.
Deras näringsinnehåll är lågt. Deras bildspråk är taskigt. Deras samhällsanalys kan sammanfattas på ett vykort.

När det gäller potentiellt värdefulla böcker tycker jag att 10-15 sidor är en lämplig testportion. Min farmors far, biologen och etologen Jakob von Uexküll lär ha sagt att en dålig bok är som ett gammalt ägg, den blir inte bättre av att man fortsätter att äta.

(Här minns jag en klassisk skämtteckning i Punch som drev med den brittiska artigheten).

Det var en intervju med Claes Andersson för många år sedan som fick mig att läsa Willy Kyrklund. Men vad minns jag till exempel av hans bok Den rätta känslan? Bara den sista meningen: ”Den rätta känslan är mycket präktig.” Å andra sidan tycker jag att den raden rätt väl sammanfattar den finlandssvenska emigranten Willy Kyrklunds syrliga Sverigebild. Den korrekta svenska folkkänslan ÄR mycket präktig.

Om jag inte hade läst Pia Ingströms nya essäbok Känslor äger rum skulle jag aldrig ha stött på filosofen Gaston Bachelard, som i sitt bortglömda mästerverk Rummets poetik levererar följande oförglömliga tanke: ”Jag får alltid en liten chock, lite ont i språket, när en stor skribent ser ned på ett ord.” (Det handlar om Henri Bergson, som tydligen tyckte illa om ordet "byrålåda").

Också hos Bachelard klickar man vidare till andras nästan hallucinatoriska texter:”Den här morgonen ska jag ge uttryck åt den enkla lyckan hos en man som ligger utsträckt i en båts välvning. En båts avlånga snäcka sluter sig om honom. Han sover. Det är en mandel. Båten fogar sig till sömnen som en säng. Mannen, djuret, mandeln. Vilans värden frammanar alla dessa bilder.” (Gaston Puel)

Den bästa litteraturen är billig, bortglömd, anspråkslöst paketerad. Men öppnar man en gammal bok och stöter på påståenden av typen ”Av alla årstider är vintern den äldsta. Den fogar ålder till minnena. Under snön är huset gammalt.” (Bachelard)

Då ska du läsa boken.

Jämför med det här: ”Ändå tycktes han hela tiden fastna i hennes liv som ett tuggummi under skosulan, antingen på nätet eller i det verkliga livet. På nätet gick det bra. Där var han bara elektroner och bokstäver. I det verkliga livet utanför hennes dörr var han fortfarande den där jävla attraktiva mannen.” (Stieg Larsson)

Nu tror jag du är redo för min lista på sex böcker, helt slumpmässig utvalda ur min bokhylla. För mig råkar de vara viktiga.

Eftersom vi har bara ett futtigt liv är det genom att läsa andras liv som vi utbildar oss till människa.

Min far var en manisk läsare. Han hade kanske samma boksmak som du. Han undvek adjektiv, lyrik, svammel, psykobabbel och essäister av den gnälliga sorten. Högst satte han Joseph Conrad, Frans G. Bengtsson och P.G. Wodehouse. Ingen av dem har egentligen öppnat sig för mig. Men på den hyllan finns hans livsekvation, han tog den med sig olöst. Han ersatte till slut levandet med läsande. Nu när han är borta finns hans bibliotek kvar. Som en säkerhetskopia av honom själv.

Jag tror att några av de här böckerna är viktiga för en som vill ha äkta visdom och kunskap.
Och observera, det här är ingen rangordning.

1. Sherwin B. Nuland: How We Die. En läkares bok om hur vi dör. Han avled själv i våras, 83 år gammal i prostatacancer. Nuland går i den här boken närmare själva döendet än någon gjort tidigare. Och trots att det är deprimerande är det samtidig en upplyftade, human och i djupaste mening skakande bok för vår tids människor: Vi som frossar i fiktiv död men som undviker att se vår egen bottenlösa fobi i ögonen.

How We Die hjälper dig att leva. Den gör dig lite mindre rädd för att dö. Se åtminstone hans föreläsning om det livsviktiga med humaniora, med att läsa. Hans judiska släkt kom från Vitryssland och hette från början Nudelmann.

Hans dotter ger inte ett helt odelat sympatiskt intryck. Det var hon som sade ”Fuck the EU” till en kollega på State Department i ett avlyssnat telefonsamtal. Victoria Nuland är USA:s biträdande utrikesminister. Hoppas hon förstår vilken fin far hon hade.

Hans bok bär släktskap med Montaignes essäer och Den utmätta tiden av Peter Noll.

2. Tove Jansson: Sent i november. En bok om att hantera förlusten av en familj. Hur rummet och platsen och längtan efter de bortresta får själva tillvaron att rämna, för att sedan hitta en ny harmoni. Jag läser den som Toves farväl både till sin egen mamma och till muminfamiljen som hon flyttat bort till fyren för att aldrig behöva möta igen.

Borde placeras på samma hylla som Franz Kafkas samlade verk och Försvinna av Georges Perec.

3. Antoine de Sainte-Exupéry: Lille Prinsen. En kanske sönderälskad men i grunden svårtolkad fabel om en pilot som möter en pojke som kommer från en avlägsen asteroid där han lever tillsammans med en ros. Skriven av en fransman i exil i New York efter Frankrikes fall 1940. Den lär dig tänka allegoriskt; åtminstone efter att ha läst Adam Gopniks artikel i The New Yorker, inser man att sagan har klara kopplingar till vår egen närhistoria. Lille prinsen lär dig om öknarna inom oss och om abstraktionernas förbannelse. Boken innehåller kärlekens hemlighet och är därför omöjlig att helt begripa. Det har sagts att Kafkas Slottet och Lille Prinsen är de verk som bäst sammanfattar 1900-talet.

4. Emmanuel Bove: Mina vänner. En lakonisk, detaljrik och psykologiskt hisnande liten roman om den ensamma, inbilska och småsnuskiga stackars krigsveteranen Victor Batôn, som strövar omkring i 20-talets Paris och söker efter människor att värma sig vid. Man kan väl tänka sig Victor som en brodersjäl till en viss krigsveteran som samtidigt strövade omkring i Wien och målade vykort efter första världskriget. Ett mästerverk översatt av Katarina Frostenson. En bok om den lilla människan när den är som värst. Den lär dig om vänskap som kunde bli men inte är.

På samma hylla: Samuel Becketts Molloy och Karl Ove Knausgårds Min Kamp del 6.

5. Victor Klemperer: Lingua Tertii Imperii – Tredje rikets språk. En gastkramande berättelse om hur die Bewegung, den tyska nationella fanatismen gradvis förgiftar och förvanskar själva språket i Tyskland. Juden Klemperer (1880-1960) var professor i romanska språk i Dresden. Gift med en ”arisk” tyska undgick han förintelsen och lyckades fly under falskt namn när hemstaden stod i lågor i februari 1945. Den viktigaste dagboken inifrån Hitlers Tyskland och lär oss idag att genomskåda propagandans kontaminering av språket.
Med tanke på dagens Ryssland kan man läsa följande: ”Det häpnadsväckande var lögnernas skamlösa öppenhet. Ett av de grundläggande dragen i den nazistiska doktrinen är övertygelsen om att massan inte tänker och att den helt och hållet kan fördummas."

Efter en semantisk analys från tidningarnas, radions och gatans språk konstaterar han att somliga ord blivit så laddade och nerlusade av propagandan att de borde grävas ner och låta svalna några decennier.
Jag tänker mig att ordet ”fascist” borde läggas i en grop och tänkas över med betong för en tid.

Klemperer hade en syskonsjäl i Friedrich Reck som också skrev dagbok om den tidens tyska masspsykos, Diary of a Man in Despair. Reck är säkert den viktigaste av de bortglömda tidsvittnena.

6. Imbi Paju: Systrar kring Östersjön. Fast Imbi är min vän tvekar jag att inte rekommendera denna alldeles nyutkomna, ypperligt av Heidi Granqvist översatta bok om ett grannland som övermannas av banditer och där offren tvingas till en livslång tystnad. Samma tid och samma öden har skildrats av Sofi Oksanen. Men den här välresearchade berättelsen har en större sanningskraft; här finns verkliga människor, varvade med nya mytknäckande fakta om kvinnornas hemvärn i Estland och Lotta Svärd-rörelsen i Finland. Det här är en bok som lär dig vikten av civilförsvar, empati och psykologisk upprättelse. Bonusord: Geopoetik.

På samma hylla: Leos dotter av Maarja Talge och Vaclav Havels Living with the Truth.