Hoppa till huvudinnehåll

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

Nicke Aldén: Mobbaren bröt av mitt långfinger

Från 2014
Uppdaterad 05.05.2014 14:42.
Niklas Aldén med en logo för #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen
Bildtext Nicke Aldén tycker du ska ta mobbning på allvar.

Jag har blivit mobbad vid tre olika tillfällen av mitt liv. På ettan i lågstadiet, på sjuan i högstadiet och i konstskolan.

Haddom lågstadium i Östra Nyland var en liten byskola med under 50 elever. I min klass fanns fem elever. De som gick i tvåan var tre stycken. Det var pojken på den klassen som retade mig, dagligen. Glåpord slängdes och eftersom jag blev arg så lätt blev det hela bara roligare. Långsam var jag också, så då jag i min ilska skulle ta fast pojken för att ge igen blev jag tvåa. En dag kallade han mig för ”homo”. Jag tror inte att varken han eller jag egentligen visste vad det betydde, men det lät fel. Jag visade långfingret åt honom. Då bröt han av det.

#TaDetPåAllvar

  • Svenska Yles öppna granskning #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen pågår 12-18.5
  • Varje vecka blir 50 000 unga i högstadier, gymnasier och yrkesskolor mobbade. Majoriteten av dem säger att ingen ingriper
  • Många har skickat in sin mobbningeberättelse till oss, läs dem här
  • Läs fler artiklar på #TaDetPåAllvar - Fixa mobbningen på svenska.yle.fi/tadetpaallvar

Äntligen fanns det konkreta bevis för vem som var offer. Föräldrar kallades till möte, lärarna förde samtal och jag fick ett brev skrivet på ett papper format som en söt hundvalp med stora öron och ännu större ögon. Pojken bad mig om ursäkt och jag fick en ny vän. Det fixade sig, men det krävdes ett avbrutet finger.

Jag älskade teckning. Då jag gick i trean började jag gå i konstskola. De andra barnen hade, under ledning av en 12-årig flicka, bestämt sig för att ha lite roligt på min bekostnad. Till exempel hade någon målat ett tjockt, svart rutmönster över hela min tavla medan jag var på toaletten. Konstläraren konstaterade att vi kunde låtsas att det var ett galler som man såg hela härligheten genom, liksom ett fängelsefönster. Och nog kändes det som ett fängelse alltid, konstskolan.

Det hela kulminerade i att de andra barnen en kväll lurade ut mig på gården och bad mig att böja mig ner för att titta på något de hittat på marken. Godtroget lydde jag och fick ett stort lass med snö i ansiktet. Efter en stunds intensivt gnidande släppte de taget och jag sprang därifrån, flydde ut på Lovisas gator. Både konstläraren och de övriga eleverna kom senare för att leta upp mig men jag hade fått nog. Mina föräldrar råkade se mig på stan, snyftande utan ytterkläder. De var chockerade och konfronterade konstläraren. Han verkade oförstående och vägrade inse att vi hade ett problem. Jag slutade. Problemet löst.

Spola fram några år. Bygdens små 13-åringar samlades i Lovisa Nejdens Högstadium. På min nya klass fanns en riktigt tuff kille. Snabbt vann han över alla min tre pojkkompisar från lågstadiet. Under hans ledning var de plötsligt lakejer för mobbningen. Jag var den kortaste pojken i klassen, det var lätt att använda mig som flipperboll och knuffa mig från famn till famn i skolans korridorer. Det fanns inte en chans att jag skulle ha duschat efter gymnastiken, inte en chans. Kommentarerna om min kropp haglade ju redan då jag var påklädd, vad skulle hända om jag plötsligt skulle stå där naken? Det tänkte jag inte ens ta reda på. Högstadiemobbningen var definitivt mer psykisk i sin karaktär. Jag berättade aldrig för någon, men min mamma anade att något var på gång. Efter sjuan lugnade det sig. Sedan dess har jag fått vara ifred och fått väldigt många goda vänner, speciellt från Lovisa Gymnasium.

I samband med att vi tog studenten konfronterade jag min gamla plågoande från högstadiet under en fest. Jag frågade honom om han hade någon aning om hur skit jag mådde på grund av hans beteende gentemot mig då vi gick i sjuan. Han blev grymt förvånad och sade att han inte hade någon som helst aning. Han hade bara sett det som en oskyldig lek och att han bara retades på skoj. Och det är där problemet ligger. De som mobbar kan inte på något plan sätta sig i den mobbades situation. Den mobbade har oftast fel i sitt resonemang kring det som håller på att hända, åtminstone ur de andra berördas synvinkel. ”Vi skämtade bara!”, ”Hur kan han ta illa upp för det?” låter det bekant? Och det händer dagligen, på skolor, universitet och arbetsplatser land och rike runt. Problemet tas inte på allvar, det har det aldrig gjorts. Jag medger att det kan var svårt att göra det, men det är inte omöjligt. Varje förälder kan lära sina barn att respektera sina medmänniskor, tolerera olikheter, visa hänsyn och stå upp för dem som behöver det. Det är det minsta du kan göra, inte bara som förälder utan som människa.

Läs också:
Marcus Rosenlund: Mobbning är en dyrköpt erfarenhet