Hoppa till huvudinnehåll

Huvudstadsregionen

Två år sedan Eerika-fallet - vardagen på barnskyddet har inte förändrats

Från 2014
Socialarbetare Monika Poussauner
Bildtext Monika Poussauner är ledande socialarbetare på Helsingfors barnskydd

I dag tisdagen den 13 maj har det gått två år sedan åttaåriga Vilja Eerika Heleen Tarkki hittades död hemma hos sin pappa och styvmor. Under de gångna två åren har hennes död utretts av nästan alla inblandade instanser, men väldigt få konkreta åtgärder har vidtagits.

När nyheten om Eerikas död kom ut och började spridas var det svårt att begripa hur det kunde vara möjligt att någon kunde vara så grym, men också varför ingen räddade henne.

Medan det för de allra flesta kändes ofattbart att ett barn kan mördas mer eller mindre framför näsan på barnskyddet, var de som jobbar inom barnskyddet i Helsingfors inte lika överraskade över att det överhuvudtaget kunde ske.

- Visst var det ju en hemsk händelse, men barn mördas, inte bara utomlands utan också i Finland, så den första reaktionen var nog hur de inblandade socialarbetarna mådde. Det säger Monika Poussauner som jobbar som ledande socialarbetare inom Helsingfors barnskydd.

Hon leder en grupp som tar emot och utreder barnskyddsanmälningar, men var själv inte inblandad i fallet Eerika.

Press på alla inom barnskyddet

Under de kommande månaderna utsattes de som arbetade inom barnskyddet för en hård press från både media och folk runt omkring.

- Vår chef tog hand om alla mediekontakter och det var ju jättebra men många undrade vad de kunde säga till exempel till egna familjemedlemmar, säger Poussauner.

- Vi som jobbar inom barnskyddet kan ju aldrig berätta någonting om vårt arbete och det blev extra tydligt i och med det här, så vi diskuterade mycket hur vi skulle bemöta frågor från vänner och bekanta.

Helsingfors socialverk erbjöd stöd i form av samtal till alla som tyckte sig behöva det och i övrigt diskuterades fallet mycket internt, just för att alla hade tystnadsplikt.

Lätt att vara efterklok

I dag ser rutinerna inom barnskyddet mer eller mindre likadana ut som för två år sedan. Trots att t ex den utredning som gjordes på beställning av justitieminister Anna-Maja Henriksson, pekade på brister både i helhetssyn och i samarbetet mellan de olika instanserna, ser till exempel barnskyddslagen likadan ut idag som då. Bättre samarbete står högt på socialarbetarnas önskelista än idag.

Årligen dör, än idag, ett tiotal barn som en följd av våld i hemmet. Än idag finns det föräldrar som slår sina barn och än idag anklagas barnskyddet omväxlande för att göra för lite eller för mycket.

- Vårt arbete är en ständig balansgång mellan att göra för mycket eller för lite. Ett omhändertagande är alltid en kris för familjen och barnen vill nästan alltid stanna kvar hos sina föräldrar, oberoende av hur illa de har det. Man måste komma ihåg att alternativet inte heller är en dans på rosor, säger Monika Poussauner.

- Efter det som hände med Eerika har den här lindansen om möjligt blivit ännu svårare. Många är säkert ännu räddare för att göra fel beslut.

Hur det kunde hända att ingen reagerade och att Eerika fick flytta tillbaka till pappan efter att ha varit omhändertagen i fyra månader ser Poussauner ganska krasst på.

- Det är alltid lätt att vara efterklok. Nu dog hon ju och det var först efter det som alla detaljer kom fram. Vi har ju inga andra medel än att träffa och tala med barnen och föräldrarna. Om ingen vill berätta så är det svårt att veta, även om man har en känsla av att allt inte står rätt till.

Alla måste samarbeta

Monika Poussauner önskar att de instanser som träffar barnen i deras vardag skulle kontakta barnskyddet fortare om de misstänker att något är fel.

- Vi ser dem inte utan kläder och kan inte bedöma hur olika blåmärken uppstår, säger Poussauner. Jag upplever att till exempel daghemspersonal eller hälsovårdspersonal har en onödigt hög tröskel att anmäla.

Idag kan de anmälningar som barnskyddet får grovt karikerat delas in i två grupper. En stor del handlar om folk som stör sig på barn i största allmänhet och kan gälla barn som springer i trapphus eller väsnas på gården. Den andra är fall som är så grova att de nästan leder till åtgärder direkt.

- Vi har ytterst lite så kallade vanliga barnskyddsfall där vi samarbetar med föräldrarna om skolkning eller annat sådant. I dag är det väldigt vanligt att föräldrarna inte upplever att de har några problem och då är det svårt att komma fram till gemensamma lösningar.

Många berättar

Trots att Vilja Eerikas grymma öde inte verkar ha fått några konkreta ringar på vattnet, förutom ett otal artiklar, blogginlägg, utredningar och åtal finns det ändå saker som har blivit bättre.

- Barn berättar mycket mer idag och vet att man inte får slå barn. Det är inte så länge sedan både barn och kvinnor accepterade våldet på ett annat sätt säger ledande socialarbetare Monika Poussanuer.

Läs också:

Domen för Eerikas mördare slogs fast
Eerikas mördare söker besvärsrätt i HD
Brottsmisstanke mot barnskyddet i Eerikafallet
Livstidsdom för mordet på Eerika