Hoppa till huvudinnehåll

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

Berättelse 3: Därför mobbade jag

Från 2014
Uppdaterad 12.05.2014 10:24.
Papper och pennor ligger i en vattenpöl.
Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen

Jag ville egentligen inte umgås med min klasskamrat. Det började med undanflykter för att inte träffas, sedan började jag sprida lögner. Jag hade blivit en mobbare, skriver signaturen Anonym.

Jag mobbade en person i lågstadiet. Jag tänker ofta på det och kan ibland må riktigt dåligt. De som mobbar har ju ingen själ. Jag har ofta också försökt förstå varför det blev så.

Grunden till hela problemet ligger ju hos de som mobbar, hos sådana som jag.

Vi var ganska få på klassen. Kanske var det därför som det blev vissa spänningar, då alla skulle välja sina bästa vänner. Jag och hen bodde ganska nära varandra och hade samma hemväg. Hen var nästan varje dag hos mig, för hens föräldrar kom sent hem.

Ibland umgicks vi även på veckosluten. Hen dök bara upp och så var det bara att leka. Jag minns att jag ibland inte riktigt förstod hen, vi var i grunden ganska olika. Olika intressen, olika personligheter. Jag trivdes allt mindre i hens sällskap.

Insåg att jag mobbade

Du är inte ensam – #tadetpåallvar

Så började jag hitta på undanflykter, orsaker till att hen inte kunde komma till mig efter skolan. "Jag har träningar, jag ska bort". Jag började gå till andra vänner i smyg, bestämde träffar med andra bakom hens rygg. För jag var rädd att hen också skulle komma om hen fick reda på det.

Snart började jag tala illa om hen, så jag säkert skulle ha mina andra vänner i fred. Jag var så glad att jag slapp hen och nöjd över hur jag löst det hela. Så en dag fick jag tala med skolpsykologen, och hen tittade på mig och sa: "Det här är mobbning". Jag brast i gråt och där tog allt slut.

Så jag bet ihop och vi umgicks till högstadiet. Jag minns att jag önskade att hen skulle välja ett annat gymnasium, men vi gick även gymnasiet ihop. Idag umgås vi inte alls, vilket jag skäms över. Som vuxna har våra olikheter naturligt bidragit till att vägarna skiljts åt. Jag skäms över det, men jag mår faktiskt mycket bättre nu då jag får välja mina vänner själv.

Hur tänker mobbarna?

Ingen vuxen umgås frivilligt med någon den inte riktigt tycker om. Jag tror det är det som även får barn att börja mobba. De vet inte hur de ska göra då de märker att de inte tycker om att leka med en viss person. De vet inte alltid att man måste kunna respektera och umgås med varandra, men att man inte behöver tycka om alla och att man då måste visa det på rätt sätt.

Även om mobbningsoffer har mycket att berätta och delge om mobbning som kan bidra till att förstå hela fenomenet, tycker jag att oftare man borde fråga hur de som någon gång mobbat tänkt och varför de gjort som de gjort. Grunden till hela problemet ligger ju hos de som mobbar, hos sådana som jag.

Anonym
Mobbningen pågick på 1990-talet.

Läs nästa berättelse: Smärtan låg strax under ytan