Berättelse 9: Mitt självförtroende brast

Maria fick många gånger höra att hon var fet och ful. Hennes lärare menade det var killarnas sätt att visa sitt intresse. Mobbningen satte djupa spår i hennes självförtroende.

Så här skriver Maria till #tadetpåallvar:

Jag tror inte att dessa så kallade mobbare vet vad de ställt till med. Hur orden de sagt om och om igen fastnat i mitt huvud.

Jag har alltid varit en sportig och glad flicka, men efter det som hände i lågstadiet har jag varit osäkrare. Det började då jag gick i femte klass, tror jag. Vi hade disco i skolan och man fick skicka anonyma beundrarbrev till vem som helst. Jag fick ett brev men det var inget beundrarbrev. Jag minns orden så tydligt: "Till Maria, fettegrisen". Det var där det började.

Jag var ungefär 11–12 år då mobbningen pågick. I den åldern fattade jag inte hur allvarligt det egentligen var men nu i efterhand förstår jag. Att komma till skolan och bli kallad fet, tjock, gris och Anna Book var en del av min vardag. Det var pojkarna i klassen som sa dessa ord och vi flickor försökte skydda varandra och ge tillbaka men det hjälpte inte.

Jag blev väldigt sårad av dessa ord och vi flickor försökte säga åt läraren om saken. Läraren tyckte bara att "det är så pojkarna försöker imponera på dig". Det var ju inte precis så det kändes för mig.

Syster slog näven i bordet

Mobbningen fick ett slut efter ett tag men då jag började i sjuan fick jag än en gång höra att jag var fet eller stor. Jag började storgråta i klassen och sprang ut ur klassen för jag mådde så otroligt dåligt över orden.

Då hade jag min syster i närheten som skyddade mig och sa åt personen som sagt detta åt mig att det inte var okej. Där slutade mobbningen men än idag känner jag mig osäker över min kropp och mig själv. Det är jobbigt för mig att tala om självförtroende. Det är nu 5–7 år sedan jag blev mobbad och jag har ännu inte ett gott självförtroende på grund av det som skedde.

Förolämpningarna suger sig fast

Nu när jag är äldre förstår jag inte ens varför jag blev mobbad för jag var inte ens fet eller stor. Jag spelade fotboll och tränade flera gånger i veckan. Jag var inte den smalaste flickan i klassen men inte den största heller.

Jag tror inte att dessa så kallade mobbare vet vad de ställt till med. Hur orden de sagt om och om igen fastnat i mitt huvud. Hur de förstört mitt självförtroende.

Som tur har jag kämpat mig upp ur allt detta och mår fint idag. Jag önskar att mitt 12-åriga jag skulle ha "tuffat upp sig" och inte brytt sig alls. Då skulle mobbarna ha fått sig.

Maria
Mobbningen pågick 2007–2008.

Läs nästa berättelse: Ner med huvudet i wc-byttan