Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Träff med en Berlinlegend

Från 2014
Uppdaterad 11.05.2014 19:16.
Nina Hoss, Andreas Schröders, Iris Becher, Mark Waschke, Jenny König i Die kleinen Füchse.
Bild: Foto: Arno Declair

Theatertreffen 3b/5
I Tomas Jansson vandring bland Berlinteatrar utanför Theatertreffen, hittar han nu till den västberlinska legenden Schaubühne, och ser bland andra Nina Hoss (längst tv) på scenen.

Den fyllde nyligen 50 år, den enda av de stora västberlinska talteaterinstitutionerna som överlevde murens fall.

Om det under 1950- och 60-talen var till Berliner Ensemble som teaterEuropa (inte minst Finland) vallfärdade, var det Schaubühne som fick samma roll småningom efter att teatern grundades i början av 1960-talet.

Redan under sent 80-tal och framför allt efter murens fall tappade teatern terräng, tills den tyska teaterns nya stjärnskott Thomas Ostermeier blev ny chef vid millennieskiftet.

Det var i hög grad Ostermeier och hans dramaturg Jens Hillje (idag på Maxim Gorki) som introducerade den nya brittiska dramatikvågen i Tyskland, och – hävdar jag – långt tack vare det, väcktes ett intresse för nyskriven dramatik i Tyskland. Det är efter det som namn som Mayenburg och Schimmelpfennig slog igenom.

En del av Schaubühnes klassiska fasad, inför Eugen Onegin.
Bildtext Schaubühnes klassiska fasad, inför Eugen Onegin.
Bild: Tomas Jansson

Berg- och dalbanor

Ostermeier är chef fortfarande idag, och har upplevt en hel del berg- och dalbanor tillsammans med sin teater.

När jag intervjuade honom i Tammerfors för några år sedan, konstaterade han att han till en början fick leva ”med att vara allas älskling, sen svängde allt och jag fick leva med att vara den oomtyckta framgångslösa, sen med (Ibsens) Nora samma hype igen, sen igen ner, med (Ibsens) Hedda igen upp, så på en kort tid lyftes jag upp och sänktes ner flera gånger”.

Om någon klagar på att den finländska teaterkritiken och –publiken kan vara hård, har den aldrig upplevt Berlin.

Själv har jag inte på länge varit riktigt nyfiken på Schaubühne. Jag har inte heller sett mycket av Ostermeier under det senaste decenniet, och det jag har sett har varit som hans karriär, ups and downs.

Hans Hedda 2006 (som fortfarande finns på teaterns repertoar!) var riktigt bra, med en utmärkt och tillräckligt ung Katharina Schüttler (idag bekant från många filmer) som Hedda. Hans Borkman som gästade Tammerfors teatersommar 2010 var däremot utdragen och livlös.

Det är alltså med blandade känslor jag återvänder till teatern för att se en regi av Finlandsbekanta Alvis Hermanis, och av Ostermeier själv.

Tema Kapitalism

I teaterns senaste programtidning berättar Ostermeier att teatern under de senaste åren har satsat mycket på att hämta texter som behandlar dagens kapitalism upp på scenen, uppsättningar som på olika sätt ställer frågan vad kapitalismen gör med människornas känsloliv.

Hans senaste egna regi passar väl under den rubriken.

Det handlar om amerikanska Lillian Hellmans 75 år gamla The Little Foxes, ett riktigt typiskt grymt amerikanskt familjedrama (jmf Eugen O’Neill, Arthur Miller) med fasader som rämnar. I centrum har vi tre syskon som verkar bära på en hög mentala sår och som nu står på tröskeln till ett stort businessavtal. Så styr pengar både liv och relationer på ett sätt som sannolikt också ger nästa generation gott om mentala sår.

Ostermeier är trogen sin stil, att låta texten spela huvudrollen. Här finns inget hokuspokus, det är traditionellt och förutsägbart och saknar regitolkningar som tvingar en att tänka om, men det är ett oerhört professionellt hantverk, välspelat med skådespelare som Nina Hoss (för finländare bekant från filmen Barbara) i centrum, den långsamt snurrande scenbilden, den exakta rytmen och laddningen som småningom tätas till – allt som taget ur skolboken ”vägen till en perfekt teateruppsättning”.

Och jag kan gilla detta perfekta hantverk, även om jag av Ostermeier hade hoppats på något utöver det.

Nu ser jag en uppsättning som likaväl kunde ha satts upp på 1980-talet, samtidigt som jag inte riktigt förstår tidsplanen han använder.

Texten är skriven till tidigt 1900-tal, i uppsättningen smakar allting 1960-tal – förutom mobiltelefonerna som egentligen är helt onödiga. En banal vink att det ”kunde vara idag”?

Från bilden från föreställningen kan man föreställa sig stämningen, den perfekta fasaden.Förutom Nina Hoss (längst t.v) ryms också 4 av de 6 aandra skådespelarna med på bilden; Andreas Schröders, Iris Becher, Mark Waschke och Jenny König

Lekfull Hermanis

Schaubühnes repertoar bygger framför allt på nyskrivna texter och klassiker. En modern klassiker som Sarah Kane har man också kvar på repertoaren, men man spelar också nordiskt; Strindberg, Ibsen, Norén.

Sebastian Schwarz, Tilman Strauß, Eva Meckbach, Luise Wolfram i Alvis Hermanis regi av Eugen Onegin.
Bildtext Sebastian Schwarz, Tilman Strauß, Eva Meckbach, Luise Wolfram i Alvis Hermanis regi av Eugen Onegin.
Bild: Thomas Aurin

Att jag som andra föreställning väljer Aleksandr Pusjkins Eugen Onegin har med regissören och inte med pjäsen att göra; den också i Finland älskade lettiska Alvis Hermanis, som numera är flitig gäst på tyskspråkiga teaterscener och om en dryg vecka också Theatertreffen-aktuell.

Vad hämtar han månntro med sig till Tyskland, frågar jag mig.

Ja, två saker. En oerhörd lätthet i skådespelaruttrycket, en lätthet som varken utesluter djup eller allvar. Och en lekfullhet, både i spelet och i förhållandet till texten.

För att minimera spelytan låter Hermanis allt ske framför ridån, men på den lilla ytan trollar han – som så ofta – fram en oerhört detaljrik scenbild.

Han väljer också att mera skapa en bild av romanens kontext än att sätta upp en version av romanen.

Uppsättningen inleds med en uppräkning av kvinnonamn, som visar sig vara en lista på de kvinnor som författaren hade en relation till (och bokförde) innan han gifte sig. Så följer en beskrivning av 1820-talets ryska vardag, mode, hygien, kläder, stil och umgänge, och på sidan om berättas och ibland spelas historien om Onegin fram. Tidvis på vers men ständigt lätt, underhållande, och lekfullt – till den grad att stämningen inte alls störs av skådespelaren som när han ska säga att han kallar på sin tjänare (Diener) börjar med att säga Dö... stannar upp, skrattar till och säger, nej en döner (kebab) skulle han nog inte ha, ”nej det är ett annat århundrade” komppar en skådiskollega, mera skratt, både i salongen och på scenen, och så fortsätter spelet.

Glöm inte HAU

Vid sidan av Theatertreffen blev det nu tid ”bara” för Maxim Gorki (artikel 3a) och Schaubühne, men det finns naturligtvis massvis med andra teaterhus som kunde vara värda besök. Jag vill inte ge något sken av att rättvist kunna beskriva ”Berlins teatervärld” – för att göra det skulle man behöva månader.

Åker man till Berlin som teaterturist lönar det sig hur som helst att hålla utkik efter HAU (Hebbel am Ufer), ett gästspelshus i västra Kreuzberg som framför allt satsar på internationell samtida teater. Också Finlandsbekanta namn som She She Pop, Gob Squad och Rimini Protokoll är stamgäster här. Teatern har tre scener, en av dem är för övrigt Schaubühnes födelsehem.

Dessutom möts ju teaterfolk från hela världen här också annars.

Också Svenskfinland hänger här ibland.

Just nu repas två produktioner, i Berlin. Klockriketeaterns nästa produktion (Minna Canths Sylvi) som i Mikko Roihas regi får premiär här i mitten av juni, och så förstås gruppen Nya Rampen som efter filmarbeten nu är igång med sin nästa teaterproduktion.

TeaterBerlins hetaste nytändning: Maxim Gorki
Två olika sidor av tysk teater
Teaterfest i Berlin