Att få slut på mobbningen räcker inte

De inblandade i mobbningsfall ska också få hjälp att komma över det som hänt. Berättelser som publiken har skickat in till Svenska Yles granskning #tadetpåallvar visar att många kämpar med mobbning länge efteråt.

"Ena dagen trivs jag med att få vara ensam, andra dagen gråter jag och känner mig värdelös. Den finns psykiskt inom mig varje dag, varje minut, varje sekund. Jag har svårt att komma personer riktigt nära eftersom jag är säker på att jag kommer att bli sviken och lämnad. Jag har också en otroligt stark ångest för att göra någonting fel, eftersom jag då tror att man kommer att hata mig och lämna mig."
Petra
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2007–2010.

Gun Andersson har jobbat med mobbningsförebyggande arbete i nästan 40 år.

I dag jobbar hon som avdelningschef på Folkhälsan och hon säger att det inte räcker med att man bara sätter stop för mobbningen. Det krävs även mycket rehabilitering efteråt.

– Tyvärr har mycket mobbning varit undangömd, man har inte helt enkelt fått syn på den. Och den utsatta har inte kunnat eller vågat prata om det. En vanlig feluppfattning är att när mobbningen slutar, är jobbet gjort. Men rehabiliteringen efteråt är oerhört viktig.

Jobba med de involverade

Första åtgärden är att få mobbningen att upphöra. Sedan börjar det stora arbetet med de involverade. Den som blivit utsatt måste få självförtroende tillbaka. Den som utsätter måste få verktyg att kunna umgås med människor på rätt sätt. Man måste också ta tag i förstärkarna, det vill säga de som står bredvid och tittar på.

"Jag har med andra ord från första början, både hemifrån och i skolan, känt att jag är ogillad av det motsatta könet. Jag har försökt bearbeta detta med varierande framgång. Långa förhållanden och intim närhet behärskar jag inte, jag känner mig tryggast ensam."

Katarina
Mobbningen pågick som värst 1994–96

Mobbar i grupp

Mobbning är oftast ett gruppfenomen och det sätter djupa spår eftersom en hel grupp är emot en.

– Den direkta mobbaren går åt en, men sedan har mobbaren ett gäng av förstärkare runt sig och det gör saken värre. De skrattar när man blir kränkt. Gruppen gör att man kan börja tro att det är fel på en. Det tar hårdare på en, eftersom det är så många som står bakom mobbaren.

"Jag är nu femtio år gammal och tänker nästan dagligen på mobbarna och på situationer där jag utsattes för mobbning.
Har man blivit utsatt för fysisk eller psykisk terror finns känslan kvar inne i kroppen livet ut. Ett slags handikapp. Jag var utsatt i sju år. Konsekvent psykisk terror började i lågstadiet och fortsatte senare i högstadiet."

Erik
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1972–1980

Prata med folk man litar på

Det viktigaste är att våga prata om det. Man måste kunna känna att ens omgivning stöder en i liknande situationer.

– Man ska inte hålla inne med något i sin ensamhet, utan man ska prata om hur det känns. Har man blivit kränkt så har man rätt att säga det. Det förutsätter att miljön man är omgiven av ska vara så trygg att man vågar och kan lita på den och de som finns där.

Läs också: Ätstörningen tog fem år av mitt liv