Hoppa till huvudinnehåll

Huvudstadsregionen

Malin Ekholm: Det var inte barnskyddet som kvävde Vilja Eerika

Från 2014
Uppdaterad 13.05.2014 10:41.
Malin Ekholm är redaktör på Svenska Yle.
Bild: Yle/Jussi Nahkuri

Det var den 16 maj, det hade just varit morsdag och värsta pollentopparna var över så det var igen lättare att andas. En nyhetsdag som alla andra började. Namnen på de nya studenterna, hård vind föregående natt och så ett polismeddelande. En åttaårig flicka hade hittats död i Botby.

Under de kommande veckorna fick vi veta mer och mer. Det var information som kröp in under huden och klibbade fast trots att åtminstone jag gjorde vad jag kunde för att hålla den på behörigt avstånd.

Jag stängde radion, också för att bespara barnen, jag läste inte artiklarna och klickade inte på länkarna. Det var helt enkelt för hemskt. Jag var knappast den enda som inte klarade av just den här berättelsen om Finland, ville att det skulle vara ett enskilt olyckligt fall, något som var helt ofattbart och oerhört och absolut inte kunde hända igen. Att ett barn torteras och plågas till döds, mitt fram för näsan på barnskyddet, det måste väl ändå höra till undantagen? Det kan inte finnas fler lika hemska föräldrar och det måste väl ändå vara ett exempel på en synnerligen dåligt fungerande myndighet.

Under den gångna veckan har jag ändå tvingats att läsa på om Eerikas öde. Det har gått två år och jag har gjort ett inslag till Närbild om hur de som jobbade inom barnskyddet hade det då det hände och hur de här två åren har varit. Det har varit tungt. Jag vill inte veta några detaljer då för två år sedan och jag vill fortfarande inte veta. När jag började med researchen tänkte jag hur som helst att något drastiskt säkert måste ha hänt. Jag antog att rutiner har setts över och att alla instanser har gjort sitt yttersta för att ett sådant här fall aldrig kan upprepas.

Barnskyddets vardag har inte förändrats

Under de år som gått har förövarna visserligen dömts till livstids fängelsestraff utan rätt att överklaga domen. Tre av de socialarbetare som varit i kontakt med Eerikas familj har åtalats för brott mot tjänsteplikten. Ärendet har utretts både internt och nationellt och man har kommit fram till att det saknades ett helhetsansvar och att man borde ha tagit allvarligare på de anmälningar som kom in.

Men det var ganska långt allt. Barnskyddslagen har inte skrivits om, de olika myndigheterna samarbetar lika bra eller dåligt som då och barnskyddets rutiner ser likadana ut. Hur är det möjligt? tänker jag. Jag läser också statistik över hur många barn som dör i hemmen varje år. Ungefär tio. Ungefär tio barn vars föräldrar inte gör sitt yttersta för att de ska växa upp till välfungerande vuxna, utan tvärtom har ihjäl dem. Hur många är då inte barnen som överlever bara tack vare god tur - eller barnskyddet?

Kan barnskyddet rädda alla barn?

Det som har hänt under de här veckorna är att min svartvita syn på ansvarsfrågan har fått fler nyanser av grått. Min utgångspunkt var att det på något sätt måste ha varit barnskyddets ansvar att värna om Eerikas liv - såklart.

Visst borde någon ha ingripit, men verkligheten är kanske inte så enkel. Hur ska man veta vad som händer bakom stängda dörrar? Hur allvarligt läget är? Monika Poussauner på Helsingfors barnskydd beskriver det som en ständig balansgång som bara blir svårare och svårare.
Vi bor i ett land där många fortfarande misshandlar både varandra och barnen. I ett land där så gott som allt preventivt stöd till familjerna har dragits in. I ett land där man aktar sig för att blanda sig i andras angelägenheter. Det är inte barnskyddets fel.

Alla gråter, socialarbetaren behåller lugnet

För varje anmälning som kommer in måste barnskyddet göra en avvägning, och att omhänderta är inget lätt beslut.

Före intervjun med representanten för barnskyddet i Helsingfors sitter fotografen och jag i väntrummet och hör ett alldeles förtvivlat barn som gråter och frågar varför hen inte får bo med sin mamma. Barnet gråter, mamman gråter, fotografen och jag gråter ute i väntrummet, socialarbetarna behåller lugnet.
Alla barn vill att föräldrarna ska må bra och att familjen ska fungera och att de ska få bo hemma. Det vill barnskyddet också, och det är inte lätt att ta beslutet om att det inte längre är så. Ibland går det fel.

Vad kunde ha gjorts?

Det var inte barnskyddet som kvävde Vilja Eerika, det var hennes pappa och styvmor. Den viktigaste frågan är kanske inte på vilka alla ställen barnskyddet brast, även om det förstås är frågor som måste ställas efter ett sådant fall, utan vad som hade kunnat göras under de åtta år Vilja Eerika ännu levde.

Vad kunde ha gjorts för att hennes pappa och styvmamma inte hade sett våld som en uppfostringsmetod eller fått vård för sina mentala problem? Vad kunde ha gjorts för att Vilja Eerika skulle ha kunnat bo kvar hos sin mamma? Vad kan och måste göras för att våld, missbruk och mentala problem inte ska få sådana proportioner att barn dör på grund av de vuxnas problem?

Det är ett arbete som börjar långt, långt före barnskyddet kallas in.