Lars Winnerbäck fruktar scenen

Det är när han inte jobbar som Lars Winnerbäck blir deprimerad. Han håller humöret uppe under inspelningar och turnéer, men däremellan känns livet angstigt och deppigt och det är då han skriver sina texter.

Stiftelsen: Intervju med Lars Winnerbäck

Programmet är inte längre tillgängligt

Här har vi en förklaring till varför Lars låtar är perfekt angstmusik och varför han själv också kallar sin senaste skiva Hosianna en mörk platta.

- Ja, den är dyster. Men bra, säger Lars.

Dystert men viktigt är också Svenska Yles kampanj #TaDetPåAllvar som försöker motarbeta mobbning. När vi frågar Lars om han någonsin varit mobbad eller mobbat är det lite undflyende han svarar att mobbning ju är orättvist.

- Jag skulle inte säga att jag alltid varit helt igenom schysst men jag har hållit mig på den bättre sidan.

Sktisnack och käftsmällar

Om du måste välja, skulle du hellre snacka skit om någon eller slå någon på käften?

- Det beror lite på skiten man snackar eller hur hårt man slår. Men visst fanns det en period i livet, under skoltiden, när det var mycket skitsnack och det var egentligen mest för att komma nära en annan person man pratade skit om en tredje. Men man mognar förhoppningsvis med tiden, och man kan ju också välja att låta bli att slå, säger Lars.

Han tänker igenom sina svar innan orden formas och kommer ut. Det är en känslig man som sitter framför oss och väger sina ord.

- Jag smågråter hela tiden, till exempel om jag får ett glas gott vin. Som pappa gråter jag ibland av något slags blandning av glädje och sorg när jag påminns om att tiden går för fort och bara åt ett håll.

Vägrade gå upp på scen

Lars Winnerbäck har i tidigare intervjuer pratat om sin scenskräck och den sitter fortfarande kvar.

- Nu känner jag skräcken och det går bättre. Jag är beredd på att jag kommer att må dåligt och tror att jag är sjuk och ska dö. Statistiken säger ändå att jag troligen inte kommer att dö för att jag stiger upp på scenen men det känns ändå onaturligt ända till jag kliver dit upp.

Lars funderar över valen han gjort i livet, att han trots sin eviga scenskräck har sökt sig till scener sedan han var elva år gammal. Ibland har det varit så tufft och jobbigt att han helt enkelt inte kunnat kliva fram till mikrofonen.

- En gång ställde jag in helt för att jag inte pallade. Anna Ternheim hade redan spelat före mig när jag skulle gå upp. Då kände jag att "näe, det här går inte" och jag var tvungen att säga att jag är sjuk och spelningen ställdes in. Efter det lovade jag mig själv att det aldrig skulle hända igen, säger Lars.

Har du tips om hur man ska klara ett föredrag i skolan om man har scenskräck?

- Nej det är mycket värre än att stå på scen, det är ju ändå på nåt plan roligt, men ett föredrag kan jag inte tänka mig att är annat än ångest! Men det är klart, man kan ju tänka att när det är över har man en härlig känsla över att det är avklarat.