Berättelse 71: Ursäkten var bara tomma ord

Skolan försökte lösa mobbningen med att kräva en ursäkt av mobbarna. Men det var bara en formalitet som inte ledde någon vart. Som lärare kommer jag att göra allt för att sätta stopp för mobbning, berättar Ricarda som studerar till klasslärare.

Så här skriver Ricarda till #tadetpåallvar:

Allting började på sjuan i högstadiet. Jag var en helt vanlig elev, men sakta men säkert blev mitt liv fyllt med ångest, hat och depression. Jag har alltid haft starka åsikter om saker och ting. Jag är uppfostrad att stå på mig själv och att inte låta andra trycka ner mig.

Men förlåt betydde inget för dem. Mobbningen fortsatte som vanligt så fort vi lämnade rektorns rum.

Men vilken 14-åring skall behöva ta emot en massa fula kommentarer och hat? Jag utsattes för detta i sex år. De tre första åren var värst. Min högstadietid bestod av otaliga besök hos kuratorn och psykologen. Jag skar upp armarna och jag mådde väldigt dåligt. Till och med så dåligt att jag ville ta livet av mig själv. Det enda som fick mig att orka var min familj. Jag kunde inte låta dem gå igenom något så hemskt som en familjemedlems död. Jag kunde inte leva utan dem.

Skrek ut sin sorg

Då jag började gymnasiet blev det lite bättre. Mobbarna som bestod av tre eller ibland lite fler tjejer kom inte till gymnasiet. Jag hade under de senaste tre åren bara väntat på att få börja i en ny skola utan mobbarna. Men det tog aldrig slut.

Jag hamnade in en svår depression och började äta både sömnmediciner och antidepressiva mediciner. Jag gick till psykologen en gång i veckan och jag mådde lika dåligt, om inte ännu sämre än i högstadiet. Då jag såg dem på stan fick jag en massa blickar och fula kommentarer.

Då vi blev äldre och började gå på krog brukade de skuffa till mig varje gång de fick chansen. En kväll på krogen fick jag nog. Droppen hade runnit över bägaren. Jag skrek det jag visste att skulle såra dem allra mest. Jag kunde inte göra något åt det. Efter sex år hade jag ingen ork kvar. Jag lät tårarna komma och jag skrek. Sedan fick jag på käften.

Förlåtelsen betydde inget

Under alla dessa sex år gjorde ingen på skolan något. Mina föräldrar hade anmält mobbarna till rektorn men det enda hon gjorde var att hon bad dem be mig om förlåtelse. Det är lätt att be om förlåtelse om man han en stirrande rektor bredvid sig. Men förlåt betydde inget för dem. Mobbningen fortsatte som vanligt så fort vi lämnade rektorns rum.

Idag studerar jag själv till klasslärare. Jag kommer göra allt i min makt för att få slut på mobbningen. Jag vill inte att någon skall behöva gå igen det som jag gick igenom.

Ricarda
Mobbningen pågick hösten 2007 till våren 2013.

Läs nästa berättelse: Kuratorn slog bort min anorexi