Berättelse 75: Inte ens mina bästa vänner stod kvar

Carita blev mobbad för att hon var begåvad och framgångsrik. Lärarna försökte göra något men misslyckades. Även hennes närmaste vänner svek henne.

Så här skriver Carita till #tadetpåallvar:

När jag var liten hade jag många vänner från olika ställen i staden där jag bodde. Jag var social och pratglad och antagligen lätt att umgås med eftersom jag faktiskt hade mycket kompisar.

Jag var dessutom en begåvning i skolan och hade perfekta betyg trots att jag knappt läste något till proven. För att göra saken tio gånger värre så var jag tvungen att börja använda glasögon.

Så gifte sig min mamma med min före detta styvpappa och de började bygga hus i en liten by utanför staden. Detta betydde att jag började skolan på ett helt nytt ställe med människor som känt varandra sen de föddes, medan jag var den nya personen som ingen riktigt orkade ta med i lekarna. De hade ju sina gäng och jag kom bara och störde. Dessutom kom jag från stan och pratade inte deras dialekt, något som otroligt många störde sig på.

Sedan blev det värre

Ganska så snabbt började mobbningen komma. Det började ganska svagt med att jag inte fick vara med i lekarna, lite blickar och liknande. Vi var ju bara sju år gamla så det värsta man kunde göra var att räcka ut tungan. Men så började de äldre eleverna mobba. Då blev det så mycket värre.

Skällsord, gliringar och de satte krokben när jag gick förbi och så vidare. Lärarna försökte förgäves hjälpa mej och gav kvarsittning efter kvarsittning, men inget hjälpte. Speciellt två pojkar var på mej hela tiden och bråkade. De var fem år äldre än mig. Jag var livrädd och grät varje dag. Jag ville inte fara till skolan och hade konstant ont i magen. Om jag någon gång blev sjuk, var det en lättnad att inte behöva fara till skolan och bli mobbad.

Så gick de två pojkarna äntligen ut lågstadiet och jag trodde att jag kunde andas ut. Under trean var det ganska så bra. Men när jag gick på fyran började det igen. Den här gången var det flickorna i den egna klassen som mobbade mig. Orsaken var att jag fick en roll i en teaterpjäs på stadens största teater. Jag var dessutom en begåvning i skolan och hade perfekta betyg trots att jag knappt läste något till proven. För att göra saken tio gånger värre så var jag tvungen att börja använda glasögon.

Krossade hjärtat

Nu var jag alltså en ”glasögonorm”, en ”plugghäst” och en ”wannabe-kändis”. Detta tog mycket hårt på mitt självförtroende. Det kändes som att alla i klassen var emot mej, förutom mina två bästa vänner. De andra i klassen åkte buss till skolan, och i bussen hade de sitt "bak-i-bussen"-gäng. Deras samtalsämnen handlade om mig.

Mobbningen har format mig som person. Jag har blivit både stark och mycket svag av den.

Flera år senare fick jag veta att mina bästa vänner också hade varit med i det gänget och pratat bakom ryggen på mig. Det krossade mitt hjärta, jag hade alltid trott att jag kunde lita på dem.

Efter tre otroligt jobbiga år fick jag äntligen byta till en ny skola. Jag fick en ny start och fick en hel del nya kompisar. Min nuvarande bästa vän lärde jag känna i högstadiet. Jag kände en stor lättnad. Kanske skulle mobbningen ta slut nu?

Anorexi blev bulimi

Men nej, pojkarna i den nya klassen tyckte de var roliga när de kallade flickorna feta, stora och fula. Det tog också hårt på självförtroendet. Dock ser jag tillbaka på högstadiet och kan känna att det nog var mycket bättre än lågstadiet, trots att jag inte trivdes så väldigt bra.

Mobbningen slutade nog till slut och det var så skönt. Men alla elaka kommentarer jag fått under mina år hade etsats fast inom mig och jag utvecklade en ätstörning. Först var det en mild, men ack så jobbig, anorexi och sedan efter ett år som frisk kom bulimin. Den var mycket svår att bli av med.

Mobbningen har format mig som person. Jag har blivit både stark och mycket svag av den. Jag "släpper inte in" folk så lätt och väljer mina vänner med omsorg. Mobbning är något som förstör människor. Varför få någon annan att må dåligt? Jag kan inte förstå varför just jag blev mobbad. Det förstörde många år av mitt liv och först nu börjar jag känna mig som att jag kanske inte är så dålig trots allt.

Carita
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2003–2010.

Läs nästa berättelse: Kraschen kom efter skolan