Berättelse 78: Att inte prata om det var största misstaget

Tilda mobbades i högstadiet men talade inte om det för någon. Hon fick en depression som växte till sig och gjorde hennes humör svart.

Så här skriver Tilda till #tadetpåallvar:

Jag och mitt kompisgäng längtade så mycket efter att få börja högstadiet. Jag ville bara få börja om på nytt, fixa betyget och skaffa nya vänner.

Jag gick in i någon form av känslo-koma. Jag kände absolut ingenting.

På något sätt förändrades kompisskaran direkt då vi fick veta klassindelningen. Jag separerades helt och hållet från flickorna men jag klarade mig ändå bra i början.

Vi pratade på rasterna och umgicks efter skolan men så småningom gled man liksom ifrån dem. Jag började umgås med en tjej som nu är en av mina bästa vänner.

Ville gå sin egen väg

Det blev andra vänkretsar och jag hamnade i olika gäng nästan hela tiden. Flickorna som jag tidigare satt med steg alltid upp och gick därifrån när jag kom i närheten. Det högg mig så hårt att jag bestämde mig för att gå min egen väg.

Sommarlovet kom och tyngden lättade ganska mycket från mina axlar tills jag började på årskurs åtta. Antagligen den värsta tiden under hela högstadiet.

Jag kom hem en dag från skolan och tog av det där fastklistrade leendet som gjorde så ont att bära. Jag öppnade datorn och fick ett gäng meddelanden från några pojkar som satt hela kvällen och skrev "du är flat-chest”, ”platt fram och bak”, ”vitsi du e ful” och ”hur har du ens några kaverin?".

Jag kämpade emot men det blev bara värre

Jag kämpade emot men det blev bara värre. Nästa dag i skolan fick jag höra samma sak men i en starkare form.

Snurrade runt i huvudet

I flera veckor höll det på och snurrade runt i huvudet. Jag tappade självkänslan totalt och hamnade i någon slags depression. Jag pratade just inte med någon om det. Jag förstod inte riktigt hur illa jag mådde för den delen heller.

När folk slängde ord och blickar, fryste ut mig, skuffade mig åt sidan och bara lämnade mig så gick jag in i någon form av känslo-koma. Jag kände absolut ingenting. Jag fryste sedan ut mina allra närmaste och blev väldigt, väldigt ensam.

Jag grät ofta, nästan varje natt. Min mamma visste nog vad som pågick men inte hur jag mådde. Jag var rädd att hon skulle bli orolig.

Jag blev aldrig bjuden till folk längre. Jag satt för det mesta ensam hemma och deppade. Jag väntade på sommaren.

Jag satt för det mesta ensam hemma och deppade

Humöret blev svart

Sommaren kom och allting lättade igen. Årskurs nio började. Det skulle snart vara över.

Den där lilla depressionen blev tyvärr värre under nian och mitt humör blev väldigt svart. Jag blev uppkäftig och visste inte riktigt vem jag var mera. Jag skapade bara bråk mellan kompisar och bad om förlåtelse. Allting var så snurrigt.

Jag kom i kläm med en lärare och kämpade väldigt hårt med betyget. Jag hade starka självmordstankar men visste att det inte var en lösning.

Pratade inte med någon

Under hela högstadiet pratade jag nästan aldrig med någon. Jag skötte det på egen hand vilket var ett av de största misstagen i mitt liv. Det slet väldigt hårt på mig väldigt länge.

Jag började i en ny skola och träffade helt nya människor. Tyngden lättade av att få lämna allting bakom mig.

Känslan av att få lätta på allting var så otroligt skönt

I klassen har vi skapat ett otroligt starkt band mellan varandra. Jag pratade om högstadiet under en kväll med en från min klass som upplevt samma sak.

Känslan av att få lätta på allting var så otroligt skönt. Jag har djupa sår kvar. De kommer i fatt mig ibland men såren läker.

Tilda
Namnet fingerat.
Mobbningen pågick 2010–2013.

Läs nästa berättelse: Allt blev ett enda helvete