Hoppa till huvudinnehåll

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

Berättelse 85: Mobbningen gjorde mig hård och föraktfull

Från 2014
Uppdaterad 14.05.2014 17:53.
Ensam ungdom sitter på golvet.
Bild: Yle / Peter Sjöholm

Talfelet gjorde Sofia till ett mobbningsoffer i lågstadiet. Hon finslipade sin selektiva hörsel och lyssnade inte på glåporden, men ärren finns ändå. Värst med mobbningen är att hon fortfarande hyser ett starkt förakt mot andra människor.

Så här skriver Sofia till #tadetpåallvar:

Sedan jag var liten så har jag varit asocial. Min tidiga erfarenhet av könsroller gjorde att jag snabbt drog mig tillbaka och lekte för mig själv istället för att leka försiktiga lekar med flickorna när jag allra helst ville leka de vilda lekarna med pojkarna. Den här tidiga erfarenheten gjorde mig oerhört självständig vilket gav mig en stadig grund att stå på när mobbningen började.

Utan att tänka efter tog jag tag i ena handsken och gav honom en örfil med den med all kraft jag kunde. Chocken i hans ansikte var tillfredställande nog och efter den dagen sa han aldrig ett ord åt mig mer.

När jag började lågstadiet så fick jag snart två vänner. Vi var alltid tillsammans. Visst blev vi alltid sist valda på gymnastiken när grupper skulle delas in, men det var vi mot dem så vi brydde oss inte om det.

Men i något skede började vi glida ifrån varandra och asociala lilla jag som hade blivit van att ha vänner försökte göra allt för att hålla dem kvar. Tills jag insåg att det var lönlöst och gav upp. Jag försökte leka så gott jag kunde med dem, var på kalasen som klasskamraterna ordnade men känslan att vara ovälkommen i gruppen fanns alltid där även om jag aldrig blev helt utfryst.

Ignorerade mobbarna

När jag blev äldre så visade det sig att mitt talfel inte ville ge med sig. Den här konstiga lilla flickan blev ännu konstigare och när jag gick de sista åren i lågstadiet började jag bli retad för det. Det var den allra första konkreta mobbningen. Jag fick höra att jag skulle säga ord som hade R i sig; "Säg ros, säg karusell."

Du är inte ensam – #tadetpåallvar

Först gjorde jag det. Men skratten efter varje ord som misslyckades gjorde att jag började ignorera dem och gå därifrån. Det gjorde att de slutade. För vem kan mobba någon som inte finns där och kan bli sårad av det?

Örfilen kändes tillfredsställande

Jag råkade också ut för fysisk mobbning en gång. En pojke ett par klasser under mig skulle i samma skolskjuts som mig. Han hade retat mig förut men jag hade lärt mig att ignorera orden så jag hörde dem inte längre, jag befann mig så ofta djupt inne i mina egna tankar att jag aldrig hörde längre ifall någon viskade om mig eller kastade glåpord efter mig. Men den dagen kunde jag inte ignorera honom. Han satt och sparkade taktfullt in i mitt ena ben och när jag bad honom sluta så flinade han bara mot mig.

När jag än en gång bad honom sluta och han fortsatte så såg jag rött. Det var vinter och i min famn hade jag ett par läderhandskar. Utan att tänka efter tog jag tag i ena handsken och gav honom en örfil med den med all kraft jag kunde. Chocken i hans ansikte var tillfredställande nog och efter den dagen sa han aldrig ett ord åt mig mer.

Selektiv hörsel

När jag började högstadiet trodde jag att allt skulle bli bättre men jag var tydligen ett tacksamt offer att racka ner på så utfrysningen och glåporden fortsatte. Försiktigt i början men i slutet av högstadiet kom det fula ord varje dag, på nästan varje lektion och varje rast om jag befann mig någonstans där mobbarna rörde sig.

Men jag finslipade min selektiva hörsel och när en lärare en dag bad mig att stanna efter en lektion blev jag förvånad när hon tog upp ämnet mobbning. Hon hade hört pojkarna retas och hon var bekymrad över det. Jag hade inte hört något. Jag hade ignorerat orden, ignorerat pojkarna.

Min tillit är bristfällig och muren mot omvärlden är så hög och stark att jag ibland inte ens vet hur jag ska kunna släppa in någon innanför den.

Trots att jag sa att jag inte brydde mig så tror jag hon ändå tagit upp ämnet med pojkarna för de var försiktigare sedan med vad de sa framför en lärare i klassen. Även om jag blev mobbad så hade jag vänner. Inga riktigt nära, de byttes med jämna mellanrum och ingen av dem sa ett ord åt pojkarna att sluta ifall de hörde orden de kastade ur sig riktad åt mitt håll. Jag umgicks med dem som ville umgås med mig och ville ingen så satt jag för mig själv och läste eller skrev. För mig kvittade det.

Många som blivit mobbade talar om dåligt självförtroende och svårigheten att umgås med en viss sorts grupp eller vara på ett visst sätt så har jag aldrig lidigt av det. Mitt självförtroende har självklart varit si och så som för vilken tonåring som helst men det har alltid varit högt, högre än hos många. Jag har alltid varit stark och klarar mig bra själv. Jag är aldrig rädd för att säga min åsikt och få skulle ha modet att konfrontera mig när jag är arg. Men det betyder inte att jag inte har men efter mobbandet.

Kämpar mot föraktet

Jag har lagt märke till att jag har lätt för att tappa respekten för människor och jag ger sällan dem en andra chans. Min tillit är bristfällig och muren mot omvärlden är så hög och stark att jag ibland inte ens vet hur jag ska kunna släppa in någon innanför den.

Men det som skrämmer mig är mitt förakt mot människor. Hur mobbarna genom år av glåpord och trots min selektiva hörsel har kunnat nå så djupt att det omvandlat mitt asociala beteende till en sådan lätthet att kunna förakta människor. Det krävs inte mycket. Ett nedsättande ord, en högfärdig kommentar, det behöver inte ens vara riktad mot mig och föraktet är där.

Jag försöker kämpa med de här ärren så gott det går, varje dag. Försöker ge folk en andra chans, prövar att se bortom föraktet, sträcker ut en hand för att skaffa vänner och ser om någon vill ta handen. Men i ett obevakat ögonblick är de dåliga vanorna tillbaka. De finns alltid där.

Mobbning kan förändra en människas personlighet på djupet. Det krävs inte mycket. Bara ihärdighet och upprepning. Även om orden inte fastnar så gör känslan när man blir mobbad det. Och det sitter djupt. Och man måste lära sig leva med det.

Sofia
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1990–1999.

Läs nästa berättelse: Jag mötte min mobbare och kunde förlåta