Berättelse 91: Jag skäms för vad jag gjorde

Jag mobbade för att jag själv mådde dåligt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks.

Så här skriver Edit till #tadetpåallvar:

Det var i högstadiet allt gick fel. I den nya klassen intog jag snabbt rollen som den "tuffa" flickan. Jag syntes och tog plats, ofta på andras bekostnad.

Det var jag som tog ut min ångest på henne

I klassen gick också en lite tyst och blyg flicka. Det började med att vi spred rykten om henne, så småningom började vi också kalla henne öknamn och mobbingen blev allt grövre.

Någon vuxen ingrep aldrig, eftersom jag och min vän båda var duktiga på att få det att låta som om det vore den blyga flickans eget fel, att det bara var skämt och att vi aldrig menade att såra någon.

Under tre år gjorde vi hennes liv till ett helvete. Vi fick klassen att frysa ut henne och mobbingen fortsatte också på nätet.

Dåligt samvete

Såklart att jag skäms. Såklart har jag dåligt samvete. Under hela högstadietiden var jag själv från och till inlagd på sjukhus på grund av min anorexi, en sjukdom jag fem år senare fortfarande slåss mot.

Att jag själv hade det jobbigt kommer aldrig att berättiga vad vi gjorde. Vi får leva med våra samveten, och det är väl mer än rättvist.

Sommaren efter högstadiet blev jag inlagd på klinik i ett år och klippte därmed också banden till mina gamla vänner. Under en permission från kliniken satt jag och min pojkvän på en uteservering och drack kaffe. Det var då jag såg henne igen, flickan i min klass jag hade betett mig så otroligt illa mot.

Förlåt på darriga ben

Hon och hennes vän slog sig ner ett par bord från oss. Det var vår och nästan ett år hade gått sedan vi senast sågs. Jag gick fram och på darriga ben sa jag förlåt. Jag är medveten om att hon kanske aldrig kan förlåta, att vi gav henne sår som kanske aldrig läks. Men jag hoppas att min ursäkt kanske kan vara till någon hjälp.

Det var aldrig henne det var något fel på. Det var jag som tog ut min ångest på henne, och jag är innerligt besviken över hur situationen blev.

Det var aldrig henne det var något fel på

Jag har varken tidsmaskin eller magiska trollspön, men jag önskar att alla de som varit utsatta för mobbing kan inse att det inte var de som var fel.

Det är svårt att i ord beskriva hur mycket jag önskar att jag hade agerat annorlunda. I framtiden vill jag vara en frisk och stark person som hjälper och inte stjälper andra.

Edit
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2009–2012.

Läs nästa berättelse: Mobbad för att inte vara religiös