Berättelse 92: Mobbad för att inte vara religiös

Johanna och hennes familj mobbades för att de inte hörde till ortens religiösa rörelse. Johanna blev kallad hora bara för att hon en dag hade en t-skjorta på sig.

Så här skriver Johanna till #tadetpåallvar:

Jag hade blivit mobbad ända sedan dagis, men i högstadiet tog allt fart. Vi hade alltid fått mobbningen att ta slut. Jag känner än i dag stor tacksamhet till alla dagistanter och klasslärare som stoppade de små sakerna, innan de blev stora.

Visst kan barn och unga vara riktigt förtretliga mobbare, men när rektorn och hela bygden hotar ens familj går det alldeles för långt.

I högstadiet var största delen av min klass djupt troende och hörde till en väckelserörelse, vilket jag också fick höra för jämnan. Jag var en ”satans hora” för att jag en dag hade på mig en t-skjorta istället för en polotröja. Andra tjejer på klassen var heliga jungfrur med sina bara rumpor och blottade bröst bara för att de hörde till rörelsen.

Rektorn ingrep inte

För att jag hade örhängen skulle jag hamna i ”helvetet med Hitler”. Och den enda gången som jag vågade prova mascara smutskastade de mig. Mina föräldrar ringde till skolan flera gånger, men eftersom också rektorn hörde till rörelsen skedde ingenting.

Det gick så långt att jag en dag stod på högsta trappsteget i skolan och tänkte hoppa. Då insåg jag att den inte var tillräckligt hög för att ta livet av mig direkt, så jag lät bli. Nuförtiden skrämmer det mig att jag ens tänkte hoppa, att livslusten hade sinat.

Familjen hotades

Till sist blev hela klassen upplöst och orsaken var jag, den fula horan. Jag blev uppmanad att aldrig nämna om saken. Ifall jag berättade skulle min familj bli utan inkomster.

Visst kan barn och unga vara riktigt förtretliga mobbare, men när rektorn och hela bygden hotar ens familj går det alldeles för långt. Jag flyttade och studerar nu på annan ort. Än idag känner jag ilningarna i kroppen när jag hör deras namn. Jag vill en vacker dag flytta tillbaka, men så länge orden "häng dig" ekar i bakgrunden tänker jag inte sätta min fot där.

Johanna
Namnet är fingerat.

Läs nästa berättelse: Inte ens som pensionär kan jag berätta