Berättelse 90: Ingen tog Anna-Karin på allvar

Hon är lång, blond och hennes vackra leende avslöjar inga ledsamma minnen om barndomen. Ändå finns de där. Och när Anna-Karin börjar prata om den jobbiga tiden bleknar léendet. Det har gått en lång tid sedan mobbningen slutade men fortfarande kommer dagar då hon inte kan gå utomhus.

Det fanns ingen som tog Anna-Karin på allvar

6:39

Det började i lågstadiet. De populära flickorna på klassen bestämde att Anna-Karin inte fick vara med och leka.

- Jag var alltid tredje eller femte hjulet. Jag fanns där men ignorerades. De bara bestämde att jag inte fick vara med. Jag var inte pop helt enkelt. De som retade blev aldrig fysiska. Jag fick en teckning slängd i ansiktet och efter det fick jag byta klass. Det var inte helt lätt eftersom lärarna inte förstod hur jobbigt jag hade det.

När Anna-Karin bytte klass blev det lite bättre. En tid i alla fall.

- När jag började på femman var klasskamraterna inte direkt elaka. Jag fick hänga på trots att jag tror att de egentligen inte ville ha mig med. Men allt flöt på och det var ganska lugnt. Sedan började vi sexan och då brakade helvetet lös.

En påhittad vän ledde till kaos

En dag hörde en av klasskamraterna Anna-Karin tala om trettonåriga Santtu.

- Den här flickan antog att Santtu var min pojkvän och jag fick äntligen lite uppmärksamhet. För en stund kändes det som om att jag passade in. Jag berättade för klasskamraten att Santtu var muskulös och hade bruna ögon. Det fanns ingen pojkvän, ingen Santtu, men det att äntligen bli sedd, även om jag inte berättade sanning, var underbart.

Efter en tid föll klasskamraterna tillbaka i de gamla vanorna och Anna-Karin frystes ut igen.

- Det var jobbigt att än en gång bli satt åt sidan. Ignorerad. Vara ensam.

Anna-Karin ville inte känna sig ensam längre och beslöt sig för att skapa en falsk profil av påhittade pojkvännen Santtu på sociala medier. Att det var en häst vid stallet som hon hade talat om den där dagen, en tid innan, visste ingen förrän allt hade gått allt för långt.

- Jag ville veta varför ingen tyckte om mig. Jag tänkte att jag kanske kan ändra någons åsikt ifall de ser att Santtu tycker om mig. Men de här flickorna var ju inte dumma och inom kort hade de listat ut att det var jag som låg bakom den falska profilen och kommentarerna började hagla in. Både på den falska profilen och min egen. Jag raderade båda två men det hjälpte inte.

Nätmobbarna hotade med att berätta för hela skolan om Anna-Karins påhittade vän.

- Jag visste hur stort inflytande de här personerna hade på alla och fick redan i det här skedet panik och ångest. Speciellt eftersom jag skulle börja högstadiet året efter.

Fick byta telefonnummer

Trots att profilerna på internet raderades fortsatte de elaka kommentarerna.

- Jag började få fruktansvärda sms och det gick så långt att jag fick byta SIM-kort med mamma. Då slapp jag se de där sms:en som totalt förstörde min självkänsla, den som redan var förstörd från tidigare.

En dag kom ett textmeddelande som var så pass störande att Anna-Karins mamma fick nog.

- Jag vet fortfarande inte vad som stod i det meddelandet. Mamma säger att hon inte minns, men jag tror att hon bara inte vill berätta vad som hade skickats. Hon konfronterade mobbarna och sa att nu får det räcka. Då minskade kommentarerna och alla meddelanden. Men de mörka tankarna fanns kvar. Jag funderade om någon skulle sakna mig om jag dog.

Sommaren kom och Anna.Karin tillbringade lovet tillsammans med familjen på villan och skötte hästarna i stallet.

- Jag kände mig som den mest ensamma personen i världen.

En ny start

Ångesten inför att börja högstadiet och tanken på att mobbningen skulle fortsätta blev för mycket för Anna-Karin.

- Mamma ringde till högstadiet i grannkommunen och bad rektorn om att jag skulle få börja där istället. Hon berättade allt som hade hänt och det var en sådan lättnad när jag önskades välkommen. Folk brukar säga att tiden i högstadiet var den värsta i livet. För mig var det de bästa åren jag hittills hade haft. Jag fick äntligen ro att försöka bygga upp min självkänsla och börja tycka om mig själv igen.

Men Anna-Karin är inte alldeles hel ännu.

- Jag retades mycket för min acne och det har hänt att jag stannat hemma från skolan när hyn har blossat upp. Trots att jag är 23 år gammal och borde ha kommit över mobbningen så finns det fortfarande kvar en känsla av osäkerhet. Jag är rädd för att folk ska stirra på mig, tycka att jag är konstig och sen börja prata om mig.

Anna-Karin blir klar med sina studier i december. Efter det väntar en framtid inom vårdbranschen. Här kan du läsa berättelsen Anna-Karin skickade in till #tadetpåallvar.

Läs också: Närmobbarna följer dig överallt