Hoppa till huvudinnehåll

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

Berättelse 111: ”Pojkarna tycker säkert bara om dig”

Från 2014
Uppdaterad 16.05.2014 11:45.
Lapp med ordet fetto klistrad på ett skolskåp
Bild: Yle / Eva-Maria Koskinen

När Elin mobbades under hela låg- och högstadiet sade de vuxna att pojkarna retades för att de var förtjusta i henne. ”Hur kan vuxna och pedagoger på det sättet uppmana barn att tolerera mobbning – med en sådan lögn dessutom?”, skriver hon.

Så här skriver Elin till #tadetpåallvar:

Jag gick i en liten byskola, och vi var endast två på min årskurs, jag och en annan tjej. Årskurserna var små, men de äldre årskurserna hade fler elever och kunde uppgå till ett dussin barn.

Jag var knubbig och storväxt för min ålder när jag började ettan, och jämfört med andra barn i min ålder och de andra barnen i skolan såg jag såklart avvikande ut just på grund av min storlek. Jag är inte säker på om allt redan började mitt första skolår eller om det började på tvåan, men det var en kille i sexan som valde ut mig till sin hackkyckling.

Pojken fick inget straff

Det handlade allid om hur fet jag var, och ful.

Jag var fet, min kompis var neger, vi var fula, någon var för smal, var och varannan var homo, varje dag var det någon som fick ta åt sig av hans utbrott.

Jag minns att jag hemma var jätteledsen över behandlingen, men i skolan bland de andra barnen kunde jag låta bli att bry mig. Mina föräldrar var väldigt upprörda och hade möten med lärare och rektor för att få saken uppklarad. Jag har ingen aning om killen i sexan någonsin råkade ut för en kvarsittning eller ens en diskussion med lärare eller rektor för sitt beteende, men jag uppmanades att inte bry mig eller ta det på allvar.

I något skede kom även kommentaren ”pojkar retas för de tycker om flickorna som de retar”, som var så osann som den bara kunde bli. Och dessutom att ens ha mage att säga något liknande åt en 7-8-åring känns i efterhand avskyvärt. Hur kan vuxna och pedagoger på det sättet uppmana barn att tolerera mobbning - med en sådan lögn dessutom?

Du är inte ensam – #tadetpåallvar

Jag minns väldigt klart hur mobbningen slutade. Det var en aprildag och under rasten höll de äldre årskurserna på att leka kurragömma eller kyrkråtta. En av mina kompisars storebror hade nästan hittat alla då han frågade mig om jag visste var mobbaren fanns gömd. Jag såg var han gömde sig och tittade åt det hållet, så min kompis storebror gick till gömstället och fann honom. Mobbaren kom fram till mig, nästan lite ledsen och frågade mig varför jag måste berätta var han fanns gömd. Jag sade något i stil med ”jag tycker inte om dig” eller att det var rätt åt honom att bli hittad.

Efter det slutade mobbningen, och dessutom fanns det bara en dryg månad kvar av läsåret och han skulle börja högstadiet hösten därpå. Det kändes bra att slippa honom och jag kunde i lugn och ro vara mig själv igen.

Mötte mobbaren på fest

Jag hade aldrig trott att jag skulle möta min mobbare igen, och allra minst på det sättet jag mötte honom när jag var 16. Det ordnades många fester på diverse folkens hus och ungdomsgårdar och på en av festerna gick jag ut för att röka en cigarett och hade plötsligt ingen eld. Jag var småfull och frågade högt ifall någon har eld. Plötsligt vänder sig en äldre kille om och säger ”Hej snygging, ja har eld!”. Jag tittar på honom förbluffat och säger med avsky att jag aldrig i livet vill att ett äckel som han ska tända på min cigarett. Han blir förvånad och jag hör hur han frågar sina kompisar vad mitt problem månne är och jag går därifrån. Han kände inte igen mig, men jag kände minsann igen honom.

När jag var tolv flyttade vi och jag bytte till en mycket större skola. Min klass var lika stor nu som hela min byskola hade varit och jag kände ingen. Det tog en tid innan jag lärde känna folk på min klass för att jag var väldigt blyg i den nya omgivningen, något jag aldrig tidigare varit.

Ganska fort började en av mina klasskompisar mobba mig – återigen gällde det min storlek. Det är spännande hur jag inte längre minns vad jag kallades men jag kommer alltid ihåg hur osäker jag var på mig själv och hur ont det gjorde att höra mobbaren säga de saker han sa.

Det värsta var att vi ofta hade gemensamma gymnastiktimmar inomhus med pojkarna på grund av utrymmesbrist, och till och med vår gymnastiklärare hackade ner på mig och min fysik, som hon gjorde med alla som inte idrottade på fritiden.

Däremot var killen som mobbade mig inte speciellt god vän med någon på klassen och blev själv utfryst på grund av hans attityd och ovänlighet, så jag hade inte mycket problem med honom eftersom alla andra i klassen sa rakt ut vad de tyckte om hans beteende. Jag fick många bra och viktiga vänner under året i den stora skolan som samtidigt förberedde mig för högstadiet. Och som man nästan kunde förespå, blev jag mobbad även där.

Också ärarna led av mobbarens utbrott

Mobbningen kom inte ens från de äldre årskurserna utan från ännu en klasskompis som hade gått om klassen redan två gånger tidigare och han var redan 15 då vi började sjuan.
Han hånade nästan alla, t.o.m. hans kompisar eller lakejerna som man nästan kan kalla dem, blev utsatta för hans skällsord. Jag var fet, min kompis var neger, vi var fula, någon var för smal, var och varannan var homo, varje dag var det någon som fick ta åt sig av hans utbrott, till och med lärarna hade stora problem med honom.

Under vårt första år på högstadiet kom lärarna fram till att de flesta klasser måste omstruktureras och alla sex parallellklasser på sjuan splittrades. Alla bråkmakare från min klass togs bort och blev utströdda i andra klasser, så ett dagligt helvete tog slut.

Hela högstadietiden minns jag som en enda dimma av mobbning, fester, dramatik och hjärtesorg som jag aldrig skulle önska på någon människa. Jag har alltid haft svårt att förstå hur någon kan uppleva högstadiet som en rolig tid eftersom jag och så många mina kompisar genomgick en så plågsam tid. Jag är tacksam över tiden i gymnasiet för att där samlades de bästa människorna och alla mobbare försvann vidare till yrkesskolor, andra orter, jobb eller fängelse.

Osäkerhet med motsatta könet

Ännu idag upplever jag mobbningen från min barn- och ungdom som väldigt traumatisk. Fortfarande kan jag inte lita på det motsatta könet och misstänker konstant deras motiv och framför allt är osäker på mig själv och har svårt att tänka att någon kan uppleva mig som attraktiv efter alla de kommentarer jag fått höra om mitt utseende sedan liten.

Trots min osäkerhet har jag ändå vuxit upp till en stark och färgrann person med otroliga människor runtomkring mig och fina historier att berätta. Men mobbningen hade jag klarat mig utan.

Mobbningen sätter vidriga spår och jag hoppas att vi alla kan uppfostra våra barn så att de inte blir mobbare i framtiden. Om någon kommer fram och berättar att den blir mobbad bör saken tas tag i direkt - nolltolerans.

Elin
Namnet är fingerat.

Läs nästa berättelse: Lärarna försvarade mina mobbare