Berättelse 117: Bitterheten har äntligen släppt

Alexandras klasskamrater fick skriva på tavlan vem i klassen de inte tyckte om. Flera skrev hennes namn. Det tog lång tid innan bitterheten gick över.

Så här skriver Alexandra till #tadetpåallvar:

Jag är nu 40 år gammal och var väldigt bitter på alla mina mobbare ännu för fem år sedan. Men efter att jag startat eget, fått en fin kundkrets och hittat mig själv kan jag ärligt säga att jag inte längre är det.

Jag är hemma från en jätteliten ort. Min mamma var inflyttad och har aldrig känt sig välkommen där.

Jag gick inte i förskolan som alla andra utan fick vara hemma. Redan i första klass var jag alltså annorlunda. Det var alltid något som var fel: kläderna, mitt sätt att tala, mina idoler. Tack och lov hade jag ändå kompisar, som var lika "töntiga" som jag. Vi blev retade av både pojkarna och flickorna.

Utpekad på gymnastiktimmarna

I högstadiet var det ännu värre. De tuffa tjejerna gjorde sig lustiga över mig och min kompis, och värst av allt var gympatimmarna. Det skulle alltid spelas volleyboll och jag var jättedålig på det. Känslan att stå där när lagen valdes och alltid vara sist. En gång hittade läraren på idén att kaptenerna fick välja lag åt varandra. Då blev jag minsann vald bland de första.

I sjuan fick vi skriva på tavlan vem i klassen man inte tyckte om. De flesta skrev inga namn, men en flicka och två pojkar skrev mitt och min kompis namn på tavlan. Det kändes.

Lyckligaste dagen i mitt liv var då jag slutade nian. Då började jag leva på allvar. Som tur är kan jag säga att jag har lämnat detta bakom mig nu, men det tog åratal.

Alexandra
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1980–1989.

Läs nästa berättelse: Jag ville bli som mina mobbare