Berättelse 118: Jag ville bli som mina mobbare

För att klara pressen försökte Laura likna sina mobbare: iskall, hård och populär. Känslan av att inte höra till gruppen hade drivit henne till det.

Så här skriver Laura till #tadetpåallvar:

Detta är min berättelse om hur det var att vara utländsk men se ut som alla andra och hur det är att vara lärarbarn och inte prestera tillräckligt bra.

Jag hade stängt ut mig själv från min kropp. Jag bara gick framåt och kände ingenting. Småningom hade jag kommit in i gänget som mobbade mig.

Jag hade börjat ettan i lågstadiet. Redan då var mobbningen igång. Jag var ju inte som alla andra för jag var ju inte född här, trots att jag var "vit". Jag har alltid från liten varit mer högljudd än alla andra. De andra eleverna drog nytta av det och jag fick öknamn. De nämnde ofta mina kläder då jag ofta hade mina bröders kläder.

Efter att jag skulle börja årskurs två flyttade vi norrut. Jag började i en ny skola med hopp om att där skulle det vara annorlunda. Men tji fick jag. Där fick jag höra att jag skulle lära mig språket ordentligt innan jag öppnade min mun.

Jag blandade ofta ihop hemspråket och högsvenskan. Det var ju grymt roligt på en liten skola där det också fanns klasser för invalidelever. Jag fick höra att jag kanske skulle börja där istället för på den normala klassen.

Gömde sig på wc

Orden sårade mig inte direkt men efter att ha gått i den skolan i två år började jag hålla mig för mig själv. Jag började sitta hos hälsovårdaren som inte trodde ett ord av vad jag sade. En av de som mobbade mig var hennes son.

Jag bytte skola inom samma stad. Där kände jag mig mer trygg för jag hade en anhörig där. Men jag började ändå gömma mig på wc och alla möjliga utrymmen så jag skulle slippa vara i klassen hela tiden. Jag var ofta sjukskriven för spysjuka eller liknande.

I högstadiet blev det inte heller bättre. Där blev jag tvungen att vara en av de bättre. Jag måste klara mig utmärkt. Jag var ju ett lärarbarn. Det var då som det vände, jag fick nog. Jag började röka för att höra till gruppen och skolka. Jag hade blivit iskall. Jag hade inget emot att ropa åt mina lärare, det var ju det jag måste göra för att vara en i gänget.

Ville behandla dem på samma sätt

Jag hade stängt ut mig själv från min kropp. Jag bara gick framåt och kände ingenting. Småningom hade jag kommit in i gänget som mobbade mig. Jag tog reda på vad deras brister var. Jag ville att de skulle lida precis lika mycket som jag. Men då min kamrat undrade om jag verkligen skulle vara så iskall att jag skulle bli som dem så veknade jag. Jag såg i hennes ögon att hon verkligen var rädd för det.

Nu i efterhand så har jag lagt det bakom mig. Det jag insett att följt med mig är att jag snabbt blir stor i munnen då jag ska försvara mig. Då andra undrar varför jag håller på som jag gör svarar jag bara att jag aldrig lärt mig något annat.

Laura
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2000–2009.

Läs nästa berättelse: Varje dag fick jag läsa att jag var en hora