Berättelse 123: Retades med viskningar och prat

Camilla har varit med om mobbning ända sedan lågstadiet, mestadels i form av viskningar och prat. Fortfarande har hon svårt att lita på andra.

Så här skriver Camilla till #tadetpåallvar:

Det har oftast handlat om så kallade klassiker: ”Du är fet”, ”äckel”, ”ingen vill vara i närheten av dig”, ”usch, du stinker”. Som liten var jag var storväxt för min ålder och kanske inte den smalaste heller, men inte heller den största.

Jag stod oftast ensam under rasterna och fantiserade mig bort eller kom på något eget att göra under de femton minuter man hade rast. Kanske det kan ha varit en av orsakerna. Ordmobbningen höll egentligen i sig ända tills jag började i yrkesskolan. Man orkade inte bara bry sig längre efter det.

Jag fick hjälp i högstadiet. Nog fortsatte det lite grann ännu men inte i form av ord utan. Det var blickarna som var de värsta och viskningar när man gick förbi i korridorerna. Jag såg ju förstås inte ut som tjejerna skulle se ut under den tiden heller. Jag var mera av en pojkflicka.

Påverkar mig än i dag

Jag är 23 år och det börjar vara några år sedan högstadiet, men jag har fortfarande väldigt svårt att kunna lita på människor. Jag har nog folk jag pratar med, men jag kan bara inte lita på dem lika mycket som vissa andra. Men tack vare mobbningen har jag blivit mer personlig. Man kan säga att jag går min egen väg istället för någon annans.

Jag håller mig rätt mycket för mig själv. Mellan varven känns det jobbigt men då och då har jag en bättre och positivare inställning till framtiden.

Camilla
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1996–2009.

Läs nästa berättelse: Killgänget stängde ut mig – chatten hjälpte