Berättelse 125: Fyrtio år senare förstod jag att jag blev mobbad

Ständig kramp i magen och ångest för att inte duga var Anne-Majs vardag på jobbet i den lilla kommunen. Nu, fyrtio år senare, förstår hon att det var arbetsplatsmobbning hon utsattes för.

Så här skriver Anne-Maj till #tadetpåallvar:

I efterhand inser jag att jag blev mobbad under åren 1968–86 på min arbetsplats av en kollega och av chefen.

Kramp i magen och en ständig rädsla att inte duga. Jag hade noll självkänsla kände att jag aldrig dög.

Tystnad och menande blickar

Samtalen tystnade när jag kom in i rummet. Ingen berättade om nya saker som hänt under mina ledigheter. Det var självklart att jag gjorde fel saker och jag fick tillsägelser för att jag var slarvig och inte gjorde sakerna "rätt". De menande blickarna gjorde att jag blev ännu mer nervös.

Efter min barnledighet en månad (den var inte längre i början på 70-talet) fick jag en tillsägelse följande år: "du får inte välja datum detta år för din semester, du var så länge ledig i fjol!"

Kramp i magen och en ständig rädsla att inte duga. Jag hade noll självkänsla kände att jag aldrig dög.

Mådde dåligt men höll ut

Det var små saker hela tiden, man kunde inte riktig sätta fingret på vad som hände, men det fanns inte så många jobb i min hemkommun heller så jag mådde dåligt och höll ut.

Chefen hade en hög post i kommunen och kollegan hörde till "eliten" – det här försvagade också min självkänsla.

Nu, drygt fyrtio år senare förstår jag att jag utsattes för mobbning.

Tänker självklart inte så ofta på det här mera, men förstår nu att allt som hände då påverkade mitt senare arbetsliv!

Anne-Maj
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick åren 1968–1986.

Läs nästa berättelse: Jag ångrar att jag inte bad om hjälp